Jag har alltid haft en viss fallenhet för att låta mig fascineras av människor.
Idag var det svenskläraren Birgitta.
Hur hon avslappnat slängde ihopknycklade papper på golven, pratade lugnt om annat för att sedan luta sig emot whiteboardtavlan.
De enda gånger hon nämnde papperna var när någon försökte ta i dem, och då skrek hon ut "NEEEJ, RÖR INTE MINA PAPPER!".
Sedan släckte hon, sa att "tänk er att ni kommer in i er gamla lägenhet, och på golvet hittar ni den här lappen. Det är bara en lapp, och det är er egna. Ni får nu plocka upp varsin lapp" och det gjorde vi. Alla rusade fram, slätade ut varsitt papper för att läsa namnen på diverse företag, affärer och människor. Birgitta gav oss varsitt papper och bad oss skriva ned det vi tänkte hade hänt. Hela vårt tankelopp på ett vitt A4-ark. Det gjorde vi. När vi var klara fick vi sedan novellen hon baserade detta papper med företag, affärer och människor på.

Sedan försvann majoriteten av klassen, och kvar var en liten publik och vi som skulle läsa våra tal. Mitt var för kort, men när jag frågade henne om hon senare ville ha pappret med mitt tal sa hon "Egentligen behöver jag det inte, men jag tar det för att du skriver så bra". Och så fick jag komplimanger för hur färgstarkt jag skrev. Detta är den första svenskläraren som någonsin har tyckt om det jag skrivit.

Och så gick jag iväg för att skriva mitt sämsta Engelskaprov någonsin. Jag lämnade klassrummet, skolan, steg på spårvagnen och föll isär på spårvagnen. Min totala kollaps, min härdsmälta. Det är detta "You stopped making sense" handlar om, tänkte jag. Att man slutar spela roll. Man kryper in i sitt skinn och gråter, gråter, gråter tills man reducerat kroppens vattenmassa med 10%.

Jag vill ju bara iväg. Bort från Göteborg. En månad i en och samma stad känns nästan som att sitta instängd i ett mörkt rum, och jag vill se annat än mörker.

Låt oss säga att:
När vi människor vill gardera oss så klättrar vi så högt upp som möjligt för att slippa hitta någon att falla för.
Och tillslut bygger vi stora fort som garanterar att vi aldrig igen faller.
Sedan lyckas någon hitta in genom någon av springorna, och plötsligt rasar hela bygget.
Och så - plötsligt.
Faller man.
Ner flera, flera meter.
Kanske flera tusen.

Någonstans där i fallet inser man:
Det här är fantastiskt, människan jag faller för är fantastisk.

Och så känner jag.

Du är tidlös.
Som i
tiden tog slut.

Någon
slet sönder dina visare och stoppade mekaniken.

Och nu
tystnad.

Lev som en gris, dö som en hund (eller bara en låtrad som får mig att tänka på dig)

Pilla upp sår, lät inget läka
Höll mig smal genom att inte äta
Länge, länge flera år
Försvunna dar och eviga nätter
Vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde
Sen kom du.

A little less sixteen candles, a little more "touch me".

Jag förstår inte riktigt vart ifrån all denna sexuell frustration kom ifrån.
Men, den finns mycket riktigt där och den äter upp mig och mina tankar.
Så att min mentalitet liknar en 14-årig killes.

Bara en varm kropp och bara lite närhet och bara lite sånt.
Precis så.

Allt handlar om etiketter.
Stora vita lappar som någon mentalt placerar på våra pannor och förklarar att vi ska vara så. Det är sådana vi är.

Det började i lågstadiet. Stora, vita lappen med stora, svarta bokstäver och de förklarade att jag var konstig.
De gav mig etiketten, och någonstans där fick jag röra mig utefter etiketten. Det var jag, det var mina bokstäver.
Och orden de slängde, det hörde till. Alla elaka kommentarer, de hörde till. Etiketten sa att jag var konstig, och deras etiketter
sa att de var allt annat än konstiga. Därför fick jag leva med orden.

Sedan tunnades orden ut, någon hade skrapat bort etiketten och länge vandrade jag
utan att veta vad jag riktigt var. Så, tillsist stämpade de mig.
"Stormigt missfoster." så jag rättade mig efter etiketten.
I flera år slängdes ord över mig, och de förklarade att det bara var så.
Så jag skar mig flera gånger om för jag var ett stormigt missfoster och ingen förstod att orden gjorde ont.
De tvingade mig att visa såren, likt ett cirkusdjur. Ni kollar, jag gråter, ni skrattar.
Dag in och dag ut, Stormig, missfoster och orden fick jag leva med.
Mobbningen var mitt fel. Mittmittmittfel. Lärarna lutade sig över mig och förklarade att det var mitt fel.
"Sandra, du är väldigt jobbig så du uppmuntrade honom till att göra så."
När jag blev slagen framför klasskamrater. Det var så ni sa.

Och det fortsatte så tills jag någon dag fick etiketten "dum polack" för det var precis så min dåvarande pojkvän såg på mig.
Ett objekt som inte kunde tänka, för när jag tänkte såg jag tydligen ut som den där dumma tjejen från 2 and a half men.
Och därför hatar jag 2 and a half men. För det är bara idioter som uppskattar sådana serier.

Så, jag dumpade pojkvännen och började på någon slags skola där de gav mig en tom papplapp, rev av den gamla och sa "Var den du är".
Jag visste inte riktigt vem jag var, så jag vandrade med den tomma lappen över pannan och tänkte att jag kanske skulle
fylla mitt tomma hål med den där killen från Stockholm. Men han var inte alls kär, så han gjorde bara hålet större och större och
jag blev bara utnyttjad för det är sådant man gör med människor som inte vet vad de är.

Sedan blev jag kär på riktigt och fyllde i den tomma lappen och skrev att jag var lycklig, så jag rättade mig efter etiketten och var lycklig för det var precis det jag var. Tills hösten kom och jag gick sönder och alla andra gick sönder men jag blev aldrig hel.

Så jag strök orden och skrev trasig.
Trasigtrasigtrasigtrasig.

Jag är bara trasig.

Det finns ingen livslust längre. Förlåt.

"I have only just now learned: leaving feels good and pure only when you leave something important, something that mattered to you. Pulling life out by the roots. But you can't do that until life has grown roots."


Och ingen saknar mig.

Livet snurrar så våldsamt fort att jag inte riktigt hinner med.
Vad hände med mitt ansikte, vad hände med livet, vad gör jag, vem är jag, vad hände?

Jag vet inte längre hur man skriver.
Jag har glömt hur det känns när ord flödar genom kroppen och ut i fingrarna.
Förlorade mitt vokabulär någonstans i kaoset
vi kallar för liv.

Inte konstigt att man är självmordsbenägen.
När ni trycker ner mig.
Som om att jag vore en ond människa och förtjänade det.

Och jag genomlider en bortgång av en nära släkting, en bortgång som kom mitt i min depression.
Inte för att jag vill bli särbehandlad, inte för att jag vill att ni ska anstränga er för att vara extra snälla emot mig.

Ta hand om mig, eller låt mig vara.
Tack.

Tänkte väl aldrig på att jag ville ses när jag väl tänkte på honom.
Log väl mest när jag tänkte på spontaniteten i att cruisa runt i en amerikanare mitt i natten.
Log väl mest när jag tänkte på hur konstigt liv min farbror hade.
Eller hur ironiskt det var att någon jag tyckte så himla mycket om körde lastbil.

Och jag kanske är löjlig som gråter såhär mycket mitt i natten.
Men, det gör så himla, himla ont när ett liv rycks ifrån en.

Det är så himla orättvist, och jag vet inte varför jag skriver det såhär, men det kanske är bra att skriva av sig.

Jag hade verkligen världens finaste och konstigaste farbror.
Jäkla lastbilar.

Ett helt liv rycktes ur mitt.
Pang, bom, krasch.
Ner i diket (av jord är du kommen, av jord ska du åter bli).


Och det är så himla orättvist.
Så himla, himla, himla orättvist.
Precis så som det alltid är.
Så himla orättvist och overkligt och jag hatar lastbilar.
Hatar, hatar, hatar, hatar lastbilar.

Väntar bara på en hjälpande hand.
Vill ju bara ha någon som klappar mig på axeln
och säger att allt kommer att bli okej.
Förr eller senare.

Tröttnar på alla tyngder som folk kastar på mina armar.
Då jag försöker öppna mig och förklara.
Men, det finns inget att förklara.

För såfort jag öppnar munnen tävlar någon om vem som har det värst.
MEN JAG ORKAR INTE BÄRA TYNGDERNA AV DITT LIV
NÄR MITT FALLER SAMMAN
OCH JAG VET INTE LÄNGRE VAD JAG SKA GÖRA
FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA DET HÄR
FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA MIG SJÄLV.

Var bara här. Be mig att hålla tyst, håll om mig och viska att allt blir bra.

Eller något.
Jag vet inte längre.
Förlåt.
Orkar inte.

WHY ARE WE ACTING ALL
TEENAGEMOVIE

WHEN WE KNOW
WE AREN'T

Känner mig för nuvarande som Alaska Young, Blair Waldorff och Chuck Bass.

Coldplay och så.

So if you love me, won't you let me know?
Försökte skriva något passande till detta citat.
Men misslyckades.
Tappade orden under bordet.

... Och jag kände mig som mittpunkten av Atlantis. Som om att någon hade letat efter mig i hela sitt liv och nu hittat mig.

Kan du känna mig?
Över hundra mil bort.
I landet med ett främmande språk.
Eller, susar jag bara förbi?

"SKULLE DU RÅNA EN BANK FÖR OSS TVÅ?"

Det är ingen skitsak, och det går inte att släppa.
Det är mitt hjärta som går sönder, tusen bitar i sekunden.

Jag kan erkänna att mycket som är skrivet där inte är snällt. Jag ursäktade dock för att jag kallade hennes vänner för äcklig i ett annat mail. Men, jag hoppas att ni klickar på denna bild för att se den i större upplösning. Så att ni förstår vilket jäkla svin min expojkvän var.

+ Ja, det som är himla bra med det här inlägget är även att det bevisar att tjejen (Daniella, så. Uthängd. Höh) som jag skrev till är ganska tom i bollen. Gud.

So you can hurt, hurt me bad. But still I raise the flag.

I will possess your heart

Det är något med dig.
Hur våra olikheter skapar yrväder i kroppen.
Hur otroligt ont du kan göra.

Det är bara något med dig.
När vi förbiser olikheterna och gör plats åt de stora känslorna.
Att låtar inte bara handlar om dig, de låter som dig.
Musik som alltid kommer att vara din.
Låtarna som aldrig kommer bli mina.

Och det är något med min insida.
Jag tror det är själen.
Eller hjärtat.
Något inuti mig är så stort att det gör ont bakom bröstkorgen.
Och det vill ut, forma sig till ord under tungan.
Det vill ut i fingerspetsarna för att sprida sig över din hud.
Jag är bara rädd.
För att den stora känslan inte ska ta slut.

Rädd för att mina fingerspetsar aldrig kommer tömmas på längtan.
Rädd för att orden ska bli för stora.

Det var snart en månad sedan vi spenderade mer än 4 timmar tillsammans.
Och tiden har aldrig gått så långsamt som nu.

Inlägg nummer två på en och samma kväll.

Jag vill ju också räcka till. Vara fantastisk, inte vara sånhär. Vad ska jag göra? Vad händer nu?

Nothing ever really touches me.

Detta skulle bli ett långt argt inlägg om hur gärna jag hade velat slita av mig mina känslor.
Men, jag skriver istället:

Jag kommer aldrig att vara nummer ett för någon.
Det gör ont, och jag önskar att det var annorlunda.
Och jag önskar att någon tog sig tid att lyssna.
För jag har ont i hela hjärtat.
För att jag inte mår bra längre.

Tack för mig.

Damn it! How will I ever get out of this labyrinth?

Ibland bara önskar jag att jag kunde separera bröstkorgen, öppna mig för er.
Så att ni förstod varför jag är som jag är, och gör som jag gör.
Jag är bara alldeles för komplicerad för mitt eget bästa.
Och jag är alldeles för halv för att fungera som ni.
Jag vet inte varför sex känns obekvämt och konstigt.
Och jag vet inte varför alkohol är så himla läskigt.

Det gör för ont för att skriva.
Förlåt.

sdtgytfdfhgbfdsazfghnm

Ni som aldrig förstod.
Varför man ville ta livet av sig.
Detta är till er:

För, man vet inte vad man ska göra när man är trött på att vänta. När hela livet gör ont jämt.
När meningen med livet inte finns, när man är trött på att vara deprimerad om sommaren och rädd för världen.
Rädd för allt. För inuti skakar man.

När allt saknar mening. När man själv saknar mening.

Vad finns då kvar?

Jag var precis som Charlie.

Det känns konstigt att säga, men The perks of being a wallflower har kanske förändrat mitt liv. Eller, åtminstone mitt sätt att skriva.
Och mitt sätt att tänka.
Det kanske bara är tillfälligt, tänker jag.

The perks of being a wallflower (typ nästan)

Jag drog ur min tépåse ur tékoppen och satte mig i skräddarställning på köksstolen.
Tänkte att jag trivdes just där.
Med en bok och det gröna teet.
Tänkte att jag kanske skulle ångra att jag inte festade, gjorde galna saker och var ute oftare sedan när jag blev äldre.
Men, det spelade ingen roll, då.
För jag tänkte att det är viktigare att vara nöjd med sitt liv än att festa så mycket som möjligt.
Tänker att jag åtminstone kan berätta att jag åkte mycket tåg och gick på många konserter som ung.
Att jag levde för att dansa till livemusik, att jag träffade fantastiska människor som jag sedan åkte utomlands med.
Att jag fann mig själv genom att inte festa och göra galna saker.



Jag vet inte, men jag tycker att tågresorna, konserterna, musiken och vännerna
bara väger tyngre än
det meningslösa festandet.

We will awake, only to find nothing's the same.

Jag är så fasansfullt rädd för mina ord som formar sig som vassa stenar under tungan.
Så fasansfullt rädd för det stora, tunga livet.
Jag vänder mig inåt och täcker det jobbiga med Ben Gibbards röst.
Fyller mig med oviktig information om mitt favoritband.
Och väljer att aldrig mer ödsla energi på dumma människor.
Gråter.
Och andas.
Det här rör mig inte i ryggen.

Svenska zombies

Det gör ont att erkänna.
Att: Jag är den sämsta möjliga första flickvännen man kan tänkas ha.
För jag är den mest själviska, elaka människa jag vet.
Den mest manipulerande och utpressande tjej man kan stöta på.

Förlåt.

Etanolet, giftet, den nervstillande drogen som sliter isär oss.
Missförståndet mellan oss.
Eller detta ständiga grupptryck, att du inte kan hålla emot det, "alla kommer ju att vara fulla"
och: hur du inte kan låta bli att vara som alla andra där.
Frågan om dina synapsmellanrum är såpass trasiga att de inte kan producera eget serotonin.

"Förtäring även av små doser medför på sikt att det limbiska systemet i hjärnan krymper betydligt fortare hos alkoholbrukare, än vad det vanligtvis gör (som en konsekvens av åldrandet), hos en helt nykter person."

Att alkoholen, det faktum att du dricker och jag är nykterist är vårat största och jobbigaste problem.
Det är inte okej.

Oh, well in five years time we could be walking around the zoo...

Vi hade just sett ett av mina favoritband live, och vi satte oss utanför klubblokalen för att svalka oss.
Det regnade, och vi lutade oss emot ytterväggen.
"Jag har snickers, vill du ha?"
Jag nickade, du rotade fram chokladen ur väskan.
"Man kan nog bryta den här... Eller, nej."
Vi pratade livet, sedan kom det övriga sällskapet.
Ned till Tunnelbanan på Hornstull.

Och jag tänkte att jag, just då, just där var lycklig.

Ett brev till henne.

Det var de tuffa, hemska orden som fastnade i magen.
Varje gång jag ville berätta för dig, att jag kanske..
Var förälskad i dig.

De tuffa, dumma känslorna som gömde sig i magen.
Då mitt hjärta föll till bitar.
Varje gång du pratade om, söta killar.
Jag är varken
en söt kille
eller
någon du hade kunnat falla för, då.

Tjejer faller inte för tjejer.
Men jag föll för dina ord, din charm, ditt hår, din värme.
Allt jag inte vågade erkänna.

Jag låtsas ibland, att du också föll.
Men att du inte vågade berätta.
Att du också tänkte på mig, med smygfjärilar och smygfnitter.

Men, sånt händer inte.
Vi hade aldrig hänt, vi händer inte och vi kommer aldrig hända.
Aldrig.

Mine

Din kropp är det mest spännande jag vet. Just nu.

Till: Fru.

Hade helst velat ta 100 bussen hem till dig.
Gråta till Up i din soffa.
Äta kanelbulledeg.
Äta pannkakor.
Krama dig så hårt så att du lyfter 10 centimeter från golvet.
Prata om allt vi har missat.
Sitta på din kökssoffa, bläddra igenom bloggar och prata om konstiga ideal och dumma tidningar.
Veta att du ska äta ordentligt nu. Du ska må bra nu.

Men jag tappade bort dig någonstans där, på vägen från Borås till Göteborg.
Trots att du inte läser här, så vill jag bara säga att jag älskar dig.
Även om det var flera veckor sedan jag sist hörde av dig.

Om syresbristen och varför det blöder igen.

Ni två slet sönder mina vener.
Ni var livets bevis på omöjligheten i att leva med ett helt hjärta.
Ned för backen vid treröseskolan tryckte jag naglarna emot fodret inuti jackfickan.
Tänkte att; Det som inte dödar, det härdar.
Så, ned för backen med de vidöppna såren, trasiga venerna blödde jag.
Färgade sommarvädersgatan, höstvädersgatan och blidvädersgatan i rött.
Väntade på besked om "Vi skämtade bara, det var ju bara ett skämt. Allt var bara skämt."
Men inuti magen placerade ni tusen bomber som väntade på att detonera.
00:03,00:02, 00:01 och....

Orden kastade sig ur munnen, tankarna for och hjärnan delade sig i etttusentvå delar. Spred sig i telenätverken.
Men började inte sörja det svarta fältet i mitt hjärta och askan kring kroppen förrän jag satt på sängen.

Samlade sedan ihop hjärnsubstansen, sydde ihop mitt förstånd och slängde iväg det själviska i mig.
Grät istället över frustrationen. Att bry sig om två människor så mycket att man inte kan hålla ihop stygnen som håller samman huden.
(jagtyckerbaraomersåmycketförlåt)

Something good can work.

I självförverkligande syfte:
Bli snäll, vara mer glad, sluta prata illa om folk, vara en sådan som bara ser något fint i allt och alla,
visa de jag tycker om fantastiska saker, inspirera, bli inspirerad.

Leva igen, typ. Jag tror att jag kan. (jag vet att jag kan)

En lista.

Jag tycker om:
Kitkat, konserter, choklad, Death cab for cutie, té, marmelad, rostade mackor, flingor,
Loney dear, armband, koltrastar, isbjörnar, att läsa, att kolla film, att cykla, våren,
att fylla år, att bli kramad bakifrån, pussar på nacken, att skeda, att hålla hand (det mest kärleksfulla som finns),
vanilj, kantareller, att fotografera, att redigera, att spara, att köpa skivor, att känna mig fin, att köpa kläder,
att teckna, att måla med akvareller, att drömma, att sova, att kramas med någon i enbart t-shirt och underkläder,
Coldplay, lasagne, ris, sushi, kladdkaka, morotskaka, när killar luktar gott då man kramar dem, fluffhår, glasögon,
att denna lista är jättetråkig och irrelevant, Joy division, Noah and the whale, att planera, att promenera,
att äta, ägg, fotoböcker, Polen, världens bästaste vänner (ja, ni), samtal som pågår i fleraflera timmar utan stopp,
Sigur Rós, att resa, att träffa nya människor, att ha sovsällskap, att göra listor, hallonsoda, sura godisar, naturgodis.

Och så vidare.

Nu ska jag bli 18. Godnatt på er.

Eight flew over, one was destroyed.

Jag behöver den där lediga tisdagen.
Inte bara för att jag hostar stup i kvarten och har en obefintlig röst.
Utan för att, jag nog behöver andrummet.
Jag har kommit till den där punkten där jag har skapat en onyttig relation till skolan.
En punkt där jag tar hand om andras uppgifter, så som att boka studiebesök och tar saken i egna händer allt för ofta.
Sliter ut mig själv. Kan plötsligt sympatisera med packåsnor eller de som saknar röster och som får jobba trots att de orkar.

Jag vet inte riktigt varför, men jag är en plugghäst i högsta grad.
Det är självfallet inte något fel med detta, tvärtom.
Men, det finns en gräns. Visst finns det?
Och, visst vet ni att andra året är det jobbigaste av de alla?
Några av er har säkerligen fått trösta mig då jag har skakat av skolångest.
Några av er undrar nog varför jag gör såhär emot mig själv.

Visst vet ni att jag tidigare hade en ätstörning?
Har ni hört talas om detta faktum att... Byta ut missbruk?
Så, istället för att destruktivt svälta mig själv så pluggar jag som en galning.
Jag går till skolan trots mensvärken som får mig att ligga vaken halva natten, som gör så ont att jag sedan tänker "Nej, jag tar mig inte hem. Jag har så ont.".
Jag går till skolan trots förkylningen som nästan tar kål på mig.

Ni vet, jag lyckades faktiskt ta mig ur en ätstörning. Jag lyckades ta mig ur en depression. Detta är slutklämmen.
En lugn, tyst dag. Utan skola eller pluggångest. Det förtjänar jag.

I'll follow you tonight.

Du vet inte;
Att jag, vid rätt tillfälle, ska dra dig intill mig, viska ditt namn och grabba tag i din hand.
Du vet inte, att jag, just då, kommer att forma orden i huvudet. Att jag kommer att fundera på hur jag ska lägga fram det.
Du kommer att bli nyfiken, rastlös och fråga en gång till. "Ja, Sandra, vad är det?".
Orden ska falla ut tillsammans med andetagen. Meningen ska trilla ut ur hjärtat.
Och precis där, får du reda på att jag är förälskad i dig. Eller att det kanske är mer än så. Ellerellereller?

Sedan ska du hålla om mig, så hårt att jag får kippa efter andan. Precis där ska vi kapitulera.
Du ska bli min.
Jag vet det.
Du vet bara inte om det, än. (du kan bara ana det)

Sanningsdan

Det känns som om att jag skrattar er rakt i ansiktet varenda gång jag känner mig söt, snygg, vacker etc.
För, var det inte jag som var den hemska? Var det inte jag som trycktes in i de mörka hörnen, "göm dig här och kom aldrig fram".
Var det inte ni som var de vackra?

Idag går ni upp 1,2,3,4,5,10,15 kilo. Festar varje helg, Äter p-piller, går upp 1,2,3 kilo till. Strävar efter Jersey Shore idealet:
Gulbrundorange hy och plagg som täcker så lite hud som möjligt.

Ha-ha. Haha. Hahahahaha.

Inte för att jag tror att jag är bättre än er, nej. Men, visst är det komiskt? Att det var ni som tryckte ned mig?
Och att jag vann slaget? Att såren läkte?

(så himla glad över att slippa sådana som ni)

Marching to the heartbeats.

Och, från ingenstans; en ursäkt:

Filip säger
Förlåt om jag har betett mig konstigt.
Någon gång.
Vilket jag vet att jag har.

-------------------------------------------
Dina sms, dina ord, allt du gör.
Det bara blev rätt, tillslut.

Livräddaren

Matångest, personlighetsångest och skolångest.
Jag är ensammast i Sverige och jag vet det.
Just idag vill jag bara fly mig själv. Springa härifrån, sluta klaga, vara nöjd, leva.
Det känns som om att hela bröstkorgen exploderar i ångest och jag behöver någon att prata ut med.
Jag behöver någon som ringer mig och låter mig brista ut i gråt.
(behöver nån som behöver mig)

Jag är så himla tjock och ensam. Så himla ledsen. Så himla trött.

I fought the battle of Trinidad & Tobago

Min kropp är trasig, och jag utmanar gud då jag väljer att gå till skolan med 3-5 timmars sömn på nacken och magont.
Ställer in mattelektionen och vrider mig i ångest. Kan ju inte missa en lektion. Kan inte gå på lektionen. Har så ont. Är så trött.
Det är okej ju, jag har ju ont. Jag ville ju.

Jag tror att jag kommer spy.

All I want for my 18th birthday

Jag har alltid velat göra en såndär önskelista för att sedan lägga upp den offentligt, bara någonstans. Så, det här önskar jag mig när jag fyller myndig:


- Armband. (inte coola fashionarmband, utan fina armband. Neutrala, om ni förstår vad jag menar?)
- En Unknown Pleasures t-shirt.
- The Vaccines debutalbum.
- Transatlanticisim på vinyl.
- Emmaboda-biljett.
- Pengar (såklart)
- Böcker (typ Flickan med glasfötter av Ali Shaw på engelska)
- En upplevelse.
- Ett äventyr.
- Ett nytt moleskine-block.

Och, det var nog allt. Ja.

Your protector

Inatt somnade jag inte. 2 och en halvtimma låg jag sömnlös i den trånga sängen och panikgrät i kudden.
Jag skakade i köket och gick sedan in igen för att försöka somna till Fleet Foxes. Spår åtta, your protector börjar. Jag startar om hela skivan i ren sömnångest och hör hur en trött mamma kliver in i rummet för att hålla om mig tills hjärtat lugnat ned sig.

Nu vill jag mest bli pigg.

Förlåt för att jag skriver varje dag. Ni är fina som läser.