Det finns ingen livslust längre. Förlåt.

"I have only just now learned: leaving feels good and pure only when you leave something important, something that mattered to you. Pulling life out by the roots. But you can't do that until life has grown roots."


Och ingen saknar mig.

Livet snurrar så våldsamt fort att jag inte riktigt hinner med.
Vad hände med mitt ansikte, vad hände med livet, vad gör jag, vem är jag, vad hände?

Jag vet inte längre hur man skriver.
Jag har glömt hur det känns när ord flödar genom kroppen och ut i fingrarna.
Förlorade mitt vokabulär någonstans i kaoset
vi kallar för liv.

Inte konstigt att man är självmordsbenägen.
När ni trycker ner mig.
Som om att jag vore en ond människa och förtjänade det.

Och jag genomlider en bortgång av en nära släkting, en bortgång som kom mitt i min depression.
Inte för att jag vill bli särbehandlad, inte för att jag vill att ni ska anstränga er för att vara extra snälla emot mig.

Ta hand om mig, eller låt mig vara.
Tack.

Tänkte väl aldrig på att jag ville ses när jag väl tänkte på honom.
Log väl mest när jag tänkte på spontaniteten i att cruisa runt i en amerikanare mitt i natten.
Log väl mest när jag tänkte på hur konstigt liv min farbror hade.
Eller hur ironiskt det var att någon jag tyckte så himla mycket om körde lastbil.

Och jag kanske är löjlig som gråter såhär mycket mitt i natten.
Men, det gör så himla, himla ont när ett liv rycks ifrån en.

Det är så himla orättvist, och jag vet inte varför jag skriver det såhär, men det kanske är bra att skriva av sig.

Jag hade verkligen världens finaste och konstigaste farbror.
Jäkla lastbilar.