Sanningsdan

Det känns som om att jag skrattar er rakt i ansiktet varenda gång jag känner mig söt, snygg, vacker etc.
För, var det inte jag som var den hemska? Var det inte jag som trycktes in i de mörka hörnen, "göm dig här och kom aldrig fram".
Var det inte ni som var de vackra?

Idag går ni upp 1,2,3,4,5,10,15 kilo. Festar varje helg, Äter p-piller, går upp 1,2,3 kilo till. Strävar efter Jersey Shore idealet:
Gulbrundorange hy och plagg som täcker så lite hud som möjligt.

Ha-ha. Haha. Hahahahaha.

Inte för att jag tror att jag är bättre än er, nej. Men, visst är det komiskt? Att det var ni som tryckte ned mig?
Och att jag vann slaget? Att såren läkte?

(så himla glad över att slippa sådana som ni)