Jag vill inte vara en produkt av intryck, uppväxt, ord, människor.
Jag vill inte vara en produkt av expojkvänner, brustna hjärtan och de som
klädde på sig, ursäktade sig och sa "Det går för fort, vi kan inte bli ihop".
Jag vill inte vara en produkt av människorna i grundskolan som kavlade upp mina tröjärmar
för att skratta åt resultatet av en längtan efter döden.

Jag vill inte vara en produkt av media, tidningar, patriarkat, konsumtion,
nyheterna, internet.

Jag vill vara en produkt
av mig själv.

Och en gång fanns det något vitt och ljust inuti.
Men det rann ut.

Ligger på en motorväg och väntar på att 20 lastbilar ska köra över det.

Det var vi.
Och jag visste det redan
när jag bestämt räckte mig efter mobilen
för att smsa dig sent på kvällen för att skriva att jag ville kramas.

Det var vi.
Och jag visste det, för i mitt huvud fanns bara du, du, du. Alla hångelmöjligheter, och jag såg bara det
som var 60 mil bort. 

För att citera Coldplay: "I saw sparks". 
Jag såg det i dig.

Jag såg oss.

Darling, don't get over me. Get under me instead.

"Det fanns inget att egentligen fly från, bara inget mer att ge."

När man väl bestämt sig blir allt temporärt.
Mitt rum är inte mitt rum längre, hem är inte hem.
Som att skrapa bort etiketten och klistra fast den någon annanstans.
Som att placera hem i Stockholm, förbereda sig mentalt. Hemhemhem.
Tunnelbanorna, bussarna, pendeltågen, Gamla Stan, Slussen, T-centralen, Gallerian.
Hemhemhem.
Där är mitt hem.
Östbergahöjden, Julitavägen, trappen upp till dig, din säng, ditt bröst. Hem.

Göteborg blir ett temporärt besök, ett "här är jag kvar i ett halvår och sen är jag hemma".
Och jag gråter av lättnad för min flyktbenägenhet sliter sig ur bröstet och skriker efter att få packa ner rummet och påbörja det riktiga äventyret.
60 mil härifrån.

Mitt tunga tonårshjärta har äntligen hittat något långvarigt att längta till.