Jag behöver den där lediga tisdagen.
Inte bara för att jag hostar stup i kvarten och har en obefintlig röst.
Utan för att, jag nog behöver andrummet.
Jag har kommit till den där punkten där jag har skapat en onyttig relation till skolan.
En punkt där jag tar hand om andras uppgifter, så som att boka studiebesök och tar saken i egna händer allt för ofta.
Sliter ut mig själv. Kan plötsligt sympatisera med packåsnor eller de som saknar röster och som får jobba trots att de orkar.
Jag vet inte riktigt varför, men jag är en plugghäst i högsta grad.
Det är självfallet inte något fel med detta, tvärtom.
Men, det finns en gräns. Visst finns det?
Och, visst vet ni att andra året är det jobbigaste av de alla?
Några av er har säkerligen fått trösta mig då jag har skakat av skolångest.
Några av er undrar nog varför jag gör såhär emot mig själv.
Visst vet ni att jag tidigare hade en ätstörning?
Har ni hört talas om detta faktum att... Byta ut missbruk?
Så, istället för att destruktivt svälta mig själv så pluggar jag som en galning.
Jag går till skolan trots mensvärken som får mig att ligga vaken halva natten, som gör så ont att jag sedan tänker "Nej, jag tar mig inte hem. Jag har så ont.".
Jag går till skolan trots förkylningen som nästan tar kål på mig.
Ni vet, jag lyckades faktiskt ta mig ur en ätstörning. Jag lyckades ta mig ur en depression. Detta är slutklämmen.
En lugn, tyst dag. Utan skola eller pluggångest. Det förtjänar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar