Ni två slet sönder mina vener.
Ni var livets bevis på omöjligheten i att leva med ett helt hjärta.
Ned för backen vid treröseskolan tryckte jag naglarna emot fodret inuti jackfickan.
Tänkte att; Det som inte dödar, det härdar.
Så, ned för backen med de vidöppna såren, trasiga venerna blödde jag.
Färgade sommarvädersgatan, höstvädersgatan och blidvädersgatan i rött.
Väntade på besked om "Vi skämtade bara, det var ju bara ett skämt. Allt var bara skämt."
Men inuti magen placerade ni tusen bomber som väntade på att detonera.
00:03,00:02, 00:01 och....
Orden kastade sig ur munnen, tankarna for och hjärnan delade sig i etttusentvå delar. Spred sig i telenätverken.
Men började inte sörja det svarta fältet i mitt hjärta och askan kring kroppen förrän jag satt på sängen.
Samlade sedan ihop hjärnsubstansen, sydde ihop mitt förstånd och slängde iväg det själviska i mig.
Grät istället över frustrationen. Att bry sig om två människor så mycket att man inte kan hålla ihop stygnen som håller samman huden.
(jagtyckerbaraomersåmycketförlåt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar