Ett helt liv rycktes ur mitt.
Pang, bom, krasch.
Ner i diket (av jord är du kommen, av jord ska du åter bli).


Och det är så himla orättvist.
Så himla, himla, himla orättvist.
Precis så som det alltid är.
Så himla orättvist och overkligt och jag hatar lastbilar.
Hatar, hatar, hatar, hatar lastbilar.

Väntar bara på en hjälpande hand.
Vill ju bara ha någon som klappar mig på axeln
och säger att allt kommer att bli okej.
Förr eller senare.

Tröttnar på alla tyngder som folk kastar på mina armar.
Då jag försöker öppna mig och förklara.
Men, det finns inget att förklara.

För såfort jag öppnar munnen tävlar någon om vem som har det värst.
MEN JAG ORKAR INTE BÄRA TYNGDERNA AV DITT LIV
NÄR MITT FALLER SAMMAN
OCH JAG VET INTE LÄNGRE VAD JAG SKA GÖRA
FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA DET HÄR
FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA MIG SJÄLV.

Var bara här. Be mig att hålla tyst, håll om mig och viska att allt blir bra.

Eller något.
Jag vet inte längre.
Förlåt.
Orkar inte.

WHY ARE WE ACTING ALL
TEENAGEMOVIE

WHEN WE KNOW
WE AREN'T