Joakim

Plötsligt kysste du mig. Som tusen volt genom hela kroppen. Du föll rakt ner i mig. Krasch, bom, pow. Likt en explosion, en supernova. Om något tar slut måste något börja. Så jag släppte taget om min destruktiva ensamhet och lät mig omslutas av dig. Bara dig, du och all din värme. Innan dig fanns ingenting. Inga planer på kärlek, inga planer på att bli någons sambo. Inga planer på killar, inga planer på seriösa förhållanden.

Och du var lika skeptisk som jag. När jag skickade iväg ett sms till dig en fredagseftermiddag, förklarade att jag var redo att bli kär att jag kanske kunde bli kär i någon. Och du svarade att du inte var redo.

Sen fann du mig. Jag letade efter mobilen, för min kropp skrek efter dig trots de 60 milen, trots att jag knappt visste hur du kändes och luktade. Låg på en sackosäck och drömde om dig medan du skrev om din urtvättade nirvana t-shirt och att rufsa till mitt hår.

7 månader senare. Vi taggar av oss från pussbilder på facebook, kollar på Mad men. Pausar under Mad men. Är fortfarande "Celibacy N/A" i Lovers dictionary. Åker sträckan Julitavägen-Liljeholmen. Kan inte slita blicken från dig under hela resan. Är fortfarande lika kär som jag var när vi åt kakor och promenerade över Västerbron, passerade hänglåsen. Det var för kallt för att pussas. Jag bestämde mig för att han där, honom ska jag bli ihop med. Fortfarande lika kär som då.

Varje gång vi ses är det som om något tömmer luften ur mig. Oavsett om jag står bakom en pelare på Göteborgs central, stiger ut ur ett X2000-tåg eller släpar tält, tung packning och släpar mig fram till dig och bussen som tog dig till festivalen. Alltid samma gångstil, alltid den där luggen och det där leendet. Mycket som är likadant, och jag töms på luft för oavsett hur jag än memorerar dina ansiktsdrag och kroppsbyggnad så förvånas jag över hur snygg du verkligen är. Du är bättre i verklig form än i fantasiform, textform, telefonform, bilder.


Jag är så himla kär i dig, bara.

Vill bara ha en bästis.

I torsdags tog jag studenten och kände ingenting. Kanske lycka, kanske nervositet de sista sekunderna innan portarna till Schillerskas huvudentré öppnades och hela SE3B vällde ut ur skolan och skrek till Euphoria trots att vi inte ville skrika till Euphoria. Men, vem bryr sig när man har varit full sen 06:30? Inte vi.

Och allt tog slut för fört, jag hann inte dansa tillräckligt mycket, hann inte säga hej då till er ordentligt och jag hann inte gråta över det faktum att något tog slut. Världens finaste SE3B.

-----------------------------

Sedan kom lördagen, någonstans mellan 13:00 och 17:00 då vi låg i mitt rum och satte alarmet på 16:25, snoozade till 16:40. Du var fullt påklädd och jag var nästan fullt avklädd i enbart underkläder, ville inte klä på mig. Ville bara ligga där och låta ångesten flöda ut ur min kropp. För det är hos dig huvudet töms, det enda som existerar är nuet. Och mitt rum har blivit ett tonårsrum, snart tömmer jag lådorna, packar ner mina bökcer. Packar upp böckerna i ett annat hem, i något som kommer vara vårt. Vårt hem, du, jag och katten. Att fråga dig om du vill flytta ihop var min bästa fråga någonsin, kanske.