Jag är så fasansfullt rädd för mina ord som formar sig som vassa stenar under tungan.
Så fasansfullt rädd för det stora, tunga livet.
Jag vänder mig inåt och täcker det jobbiga med Ben Gibbards röst.
Fyller mig med oviktig information om mitt favoritband.
Och väljer att aldrig mer ödsla energi på dumma människor.
Gråter.
Och andas.
Det här rör mig inte i ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar