Och jag grät på naturkunskapslektionen, för någonstans inuti sprack det.
Så osynlig att det inte hade spelat någon roll om jag så hade känt för att skrika på golvet.
I HAD A HOLE IN THE MIDDLE WHERE THE LIGHTENING WENT THROUGH
Jag vill ju bara ha en vän. Vill ju bara sluta vara osynlig, för det gör ont.
Vill ju bara spola fram tiden och hoppa över allt som händer i Gbgregn.
Starta om, lära känna nya människor, andas in ny förorenad luft
och duscha av era giftiga miljöer.
Men tills dess
ska jag gå sönder i sängen
Lyssna på The National tills öronen blöder.
Och gråta mot Tiger tills hans slickar mig på armen och jag tänker att det kittlas i halsen, men att tanken är fin
och att den kaninen betyder mer för mig än vad jag möjligen ens är medveten om.
Men jag tackar Dzana och Joakim för att de är sådär fantastiska och fina som de alltid är. Ni är bäst.
tisdag 31 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
Kanske måste man slå sönder något för att inse storheten i sig själv.
Som att såga ner träden framför sig för att få en bättre utsikt till havet.
Eller riva 8-våningshuset framför för att vidga vyerna.
Och så slog jag sönder något som skymde det briljanta inuti mig.
Allt klarnar upp och;
Jag är en omtyckt människa, och de som är skyldiga för omtyckandet är
de finaste människorna i hela världen.
Och att bli omtyckt av de finaste människorna i hela världen väger upp för allt som känns jobbigt.
Så, plötsligt klarnar allt upp:
Jag älskar mitt rum och jag älskar bilderna jag tar och böckerna jag läser och filmerna jag ser och musiken jag hör.
Jag vet inte ens vart jag vill komma.
Men, herregud. Tack för alla människor som kom och aldrig gick och som har visat mig saker som har förändrat hela
mitt liv och min livssyn. Utan er hade jag inte varit den jag är. Bara ett tomt skal utan innehåll. Tack för att ni fyller mig.
Som att såga ner träden framför sig för att få en bättre utsikt till havet.
Eller riva 8-våningshuset framför för att vidga vyerna.
Och så slog jag sönder något som skymde det briljanta inuti mig.
Allt klarnar upp och;
Jag är en omtyckt människa, och de som är skyldiga för omtyckandet är
de finaste människorna i hela världen.
Och att bli omtyckt av de finaste människorna i hela världen väger upp för allt som känns jobbigt.
Så, plötsligt klarnar allt upp:
Jag älskar mitt rum och jag älskar bilderna jag tar och böckerna jag läser och filmerna jag ser och musiken jag hör.
Jag vet inte ens vart jag vill komma.
Men, herregud. Tack för alla människor som kom och aldrig gick och som har visat mig saker som har förändrat hela
mitt liv och min livssyn. Utan er hade jag inte varit den jag är. Bara ett tomt skal utan innehåll. Tack för att ni fyller mig.
söndag 8 januari 2012
2 November 2011
Du var 3 cm kortare än mig och hade Hufflepuff-halsduk. Du stod på Stockholms central. Och vi kramades. Jag släppte den röda resväskan och höll om dig, andades ut.
Sedan hamnade vi i din säng. Och jag vågade inte se dig i ögonen, för jag var alldeles för nervös för att våga hångla med dig (men jag ville verkligen).
Det var då du föreslog att vi skulle lägga oss ned.
Och så pangbom.
Det var första gången vi intensivhånglade. Jag var alldeles snurrig i kroppen.
2 November 2011 och det var då jag blev riktigt, riktigt kär i hela paketet.
Hela paketet som i personligheten, utseendet, sexet.
Hela paketet som i världens bästa pojkvän någonsin.
Hela paketet som i att jag fick polska flaggan i julklapp och på den har du skrivit "I need you so much closer" på polska. Lite grammatiskt fel. Men, det är det finaste någonsin.
Och jag vill inte verka jobbig eller så men jag är kall och du ser också kall ut så jag kan inte citera just den delen ur en Säkert!-låt här. Men jag värmer dig gärna.
Men, vi kan se Hockeyn på Dovas utan att se Hockeyn på Dovas och jag kan luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland.
Det gick inte ens en månad innan du fick läsa i den här bloggen för första gången någonsin. Vi hade inte ens skrivit med varann särskilt länge, men jag visste att du skulle vara en sådan som satte djupa spår i mig redan då. Jag kanske inte tänkte det, men något inuti mig visste att du var något särskilt och speciellt. Man släpper inte något särskilt och speciellt (inte utan kamp).
(ochjagärintelikatrasiglängreförjagtrorattdulagadenågotinutimig)
Du var 3 cm kortare än mig och hade Hufflepuff-halsduk. Du stod på Stockholms central. Och vi kramades. Jag släppte den röda resväskan och höll om dig, andades ut.
Sedan hamnade vi i din säng. Och jag vågade inte se dig i ögonen, för jag var alldeles för nervös för att våga hångla med dig (men jag ville verkligen).
Det var då du föreslog att vi skulle lägga oss ned.
Och så pangbom.
Det var första gången vi intensivhånglade. Jag var alldeles snurrig i kroppen.
2 November 2011 och det var då jag blev riktigt, riktigt kär i hela paketet.
Hela paketet som i personligheten, utseendet, sexet.
Hela paketet som i världens bästa pojkvän någonsin.
Hela paketet som i att jag fick polska flaggan i julklapp och på den har du skrivit "I need you so much closer" på polska. Lite grammatiskt fel. Men, det är det finaste någonsin.
Och jag vill inte verka jobbig eller så men jag är kall och du ser också kall ut så jag kan inte citera just den delen ur en Säkert!-låt här. Men jag värmer dig gärna.
Men, vi kan se Hockeyn på Dovas utan att se Hockeyn på Dovas och jag kan luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland.
Det gick inte ens en månad innan du fick läsa i den här bloggen för första gången någonsin. Vi hade inte ens skrivit med varann särskilt länge, men jag visste att du skulle vara en sådan som satte djupa spår i mig redan då. Jag kanske inte tänkte det, men något inuti mig visste att du var något särskilt och speciellt. Man släpper inte något särskilt och speciellt (inte utan kamp).
(ochjagärintelikatrasiglängreförjagtrorattdulagadenågotinutimig)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)