Det här är det värsta jag har gjort. Att packa mina väskor, komma hit och skapa ett nytt liv här. 
Jag gick mot någon slags önskan om att aldrig mer må såhär. En överromantiserad dröm och ett brutet löfte. Det var allt detta blev för mig.
Så jag har ingen att ringa klockan fyra på morgonen när hjärtat går sönder och allt är för tugnt, tappar mitt liv överallt och främlingar måste plocka upp det, för det finns ingen annan som kan hjälpa. Och sist jag grät såhär mycket var när vi gjorde slut och jag lutade över toaletten för att spy, för jag var så ledsen över att inget fanns kvar för oss. Vi hade slitit ut våra känslor och inget fanns kvar. 

Men det funkade. Flytt på flytt och att göra slut och att lyssna på dig när jag tänkte ta livet av mig. Det funkade, och jag skulle ju plocka upp mig själv efter detta. Klara mig på egna ben, bli självständig, älska mig själv och leva med mig själv. 

Fast det är så svårt när ens bästa vän skäller ut en på öppet forum, för jag vet inte hur jag ska förklara att jag bara försöker älska mig själv och stå på mina egna ben. "Kan du inte se det?". Det rubbar mig. Så jag gråter på en toalett på Ace, gråter när min vän svimmar, gråter när jag blir övertalad att gå in igen, gråter på Ace's soffor medan två människor håller mina händer utan att säga något. Panikgråter på ett golv i flera timmar och väcker en inneboendes kompis som är här över helgen och hon pratar med mig tills hon blir för trött och jag blir för trött.

Men, detta är inte det värsta jag har gjort. För när detta är över kommer jag att bli en fantastisk och starkare människa. Jag tog mig hit, och jag tänker inte ge upp, jag tänker aldrig åka tillbaka. Detta är en chans att bli något bättre, att bli självständig och att lära mig att tycka om mig själv. Och jag tänker inte sumpa den chansen.