Min eviga desperata längtan härifrån.
Plötsligt suddas hemkänslan ut, och alla skriker "du får inte glömma var du kom ifrån!", men jag har redan glömt.
Göteborg skriker desperat, sliter i mig likt alla andra "Glöm inte var du kom ifrån!", men jag vill inte vara härifrån.
För jag minns inte hur det känns längre. Att anlända på Göteborgs Central och känna att man äntligen är hemma när allt här är så temporärt. Jag glömmer, för jag minns inte.
Och Göteborg fortsätter att skrika medan jag bortprioriterar kläder och böcker för att lämna dem i mitt gamla tonårsrum. Staden skriker, rycker tag i mig och säger att det jag lämnar här är fortfarande jag. "Du kan komma tillbaka och hämta resten senare." , som om att det hade gått. Så jag ursäktar mig, säger att detta inte alls är min hemstad. För home is where your heart is, och mitt hjärta slår flämtandes bakom bröstkorgen, ivrig att komma härifrån. Home is where your heart is och jag vill inte vara kvar. Home is where your heart is, förlåt, men jag måste följa hjärtat och förlåt ni visste att det skulle bli såhär. Ni visste att jag skulle iväg, ni har alltid vetat det. Det syns på mina rastlösa ben, det syns på alla tåg och flygbiljetter. Inget hade kunnat hålla kvar mig här, ni vet ni vet ni vet.
