Something good can work.

I självförverkligande syfte:
Bli snäll, vara mer glad, sluta prata illa om folk, vara en sådan som bara ser något fint i allt och alla,
visa de jag tycker om fantastiska saker, inspirera, bli inspirerad.

Leva igen, typ. Jag tror att jag kan. (jag vet att jag kan)

En lista.

Jag tycker om:
Kitkat, konserter, choklad, Death cab for cutie, té, marmelad, rostade mackor, flingor,
Loney dear, armband, koltrastar, isbjörnar, att läsa, att kolla film, att cykla, våren,
att fylla år, att bli kramad bakifrån, pussar på nacken, att skeda, att hålla hand (det mest kärleksfulla som finns),
vanilj, kantareller, att fotografera, att redigera, att spara, att köpa skivor, att känna mig fin, att köpa kläder,
att teckna, att måla med akvareller, att drömma, att sova, att kramas med någon i enbart t-shirt och underkläder,
Coldplay, lasagne, ris, sushi, kladdkaka, morotskaka, när killar luktar gott då man kramar dem, fluffhår, glasögon,
att denna lista är jättetråkig och irrelevant, Joy division, Noah and the whale, att planera, att promenera,
att äta, ägg, fotoböcker, Polen, världens bästaste vänner (ja, ni), samtal som pågår i fleraflera timmar utan stopp,
Sigur Rós, att resa, att träffa nya människor, att ha sovsällskap, att göra listor, hallonsoda, sura godisar, naturgodis.

Och så vidare.

Nu ska jag bli 18. Godnatt på er.

Eight flew over, one was destroyed.

Jag behöver den där lediga tisdagen.
Inte bara för att jag hostar stup i kvarten och har en obefintlig röst.
Utan för att, jag nog behöver andrummet.
Jag har kommit till den där punkten där jag har skapat en onyttig relation till skolan.
En punkt där jag tar hand om andras uppgifter, så som att boka studiebesök och tar saken i egna händer allt för ofta.
Sliter ut mig själv. Kan plötsligt sympatisera med packåsnor eller de som saknar röster och som får jobba trots att de orkar.

Jag vet inte riktigt varför, men jag är en plugghäst i högsta grad.
Det är självfallet inte något fel med detta, tvärtom.
Men, det finns en gräns. Visst finns det?
Och, visst vet ni att andra året är det jobbigaste av de alla?
Några av er har säkerligen fått trösta mig då jag har skakat av skolångest.
Några av er undrar nog varför jag gör såhär emot mig själv.

Visst vet ni att jag tidigare hade en ätstörning?
Har ni hört talas om detta faktum att... Byta ut missbruk?
Så, istället för att destruktivt svälta mig själv så pluggar jag som en galning.
Jag går till skolan trots mensvärken som får mig att ligga vaken halva natten, som gör så ont att jag sedan tänker "Nej, jag tar mig inte hem. Jag har så ont.".
Jag går till skolan trots förkylningen som nästan tar kål på mig.

Ni vet, jag lyckades faktiskt ta mig ur en ätstörning. Jag lyckades ta mig ur en depression. Detta är slutklämmen.
En lugn, tyst dag. Utan skola eller pluggångest. Det förtjänar jag.

I'll follow you tonight.

Du vet inte;
Att jag, vid rätt tillfälle, ska dra dig intill mig, viska ditt namn och grabba tag i din hand.
Du vet inte, att jag, just då, kommer att forma orden i huvudet. Att jag kommer att fundera på hur jag ska lägga fram det.
Du kommer att bli nyfiken, rastlös och fråga en gång till. "Ja, Sandra, vad är det?".
Orden ska falla ut tillsammans med andetagen. Meningen ska trilla ut ur hjärtat.
Och precis där, får du reda på att jag är förälskad i dig. Eller att det kanske är mer än så. Ellerellereller?

Sedan ska du hålla om mig, så hårt att jag får kippa efter andan. Precis där ska vi kapitulera.
Du ska bli min.
Jag vet det.
Du vet bara inte om det, än. (du kan bara ana det)

Sanningsdan

Det känns som om att jag skrattar er rakt i ansiktet varenda gång jag känner mig söt, snygg, vacker etc.
För, var det inte jag som var den hemska? Var det inte jag som trycktes in i de mörka hörnen, "göm dig här och kom aldrig fram".
Var det inte ni som var de vackra?

Idag går ni upp 1,2,3,4,5,10,15 kilo. Festar varje helg, Äter p-piller, går upp 1,2,3 kilo till. Strävar efter Jersey Shore idealet:
Gulbrundorange hy och plagg som täcker så lite hud som möjligt.

Ha-ha. Haha. Hahahahaha.

Inte för att jag tror att jag är bättre än er, nej. Men, visst är det komiskt? Att det var ni som tryckte ned mig?
Och att jag vann slaget? Att såren läkte?

(så himla glad över att slippa sådana som ni)

Marching to the heartbeats.

Och, från ingenstans; en ursäkt:

Filip säger
Förlåt om jag har betett mig konstigt.
Någon gång.
Vilket jag vet att jag har.

-------------------------------------------
Dina sms, dina ord, allt du gör.
Det bara blev rätt, tillslut.

Livräddaren

Matångest, personlighetsångest och skolångest.
Jag är ensammast i Sverige och jag vet det.
Just idag vill jag bara fly mig själv. Springa härifrån, sluta klaga, vara nöjd, leva.
Det känns som om att hela bröstkorgen exploderar i ångest och jag behöver någon att prata ut med.
Jag behöver någon som ringer mig och låter mig brista ut i gråt.
(behöver nån som behöver mig)

Jag är så himla tjock och ensam. Så himla ledsen. Så himla trött.

I fought the battle of Trinidad & Tobago

Min kropp är trasig, och jag utmanar gud då jag väljer att gå till skolan med 3-5 timmars sömn på nacken och magont.
Ställer in mattelektionen och vrider mig i ångest. Kan ju inte missa en lektion. Kan inte gå på lektionen. Har så ont. Är så trött.
Det är okej ju, jag har ju ont. Jag ville ju.

Jag tror att jag kommer spy.

All I want for my 18th birthday

Jag har alltid velat göra en såndär önskelista för att sedan lägga upp den offentligt, bara någonstans. Så, det här önskar jag mig när jag fyller myndig:


- Armband. (inte coola fashionarmband, utan fina armband. Neutrala, om ni förstår vad jag menar?)
- En Unknown Pleasures t-shirt.
- The Vaccines debutalbum.
- Transatlanticisim på vinyl.
- Emmaboda-biljett.
- Pengar (såklart)
- Böcker (typ Flickan med glasfötter av Ali Shaw på engelska)
- En upplevelse.
- Ett äventyr.
- Ett nytt moleskine-block.

Och, det var nog allt. Ja.

Your protector

Inatt somnade jag inte. 2 och en halvtimma låg jag sömnlös i den trånga sängen och panikgrät i kudden.
Jag skakade i köket och gick sedan in igen för att försöka somna till Fleet Foxes. Spår åtta, your protector börjar. Jag startar om hela skivan i ren sömnångest och hör hur en trött mamma kliver in i rummet för att hålla om mig tills hjärtat lugnat ned sig.

Nu vill jag mest bli pigg.

Förlåt för att jag skriver varje dag. Ni är fina som läser.