Jag frågar om du vill hålla min hand och du säger "Gärna!", lyfter min hand mot din mun och pussar min handrygg. Vi hånglar oss genom två avsnitt av Twin Peaks, jag somnar på din soffa och inget inuti mig är trasigt.

Du är som Anna Ternheim.

Stockholmsnatten är kall, hela min kropp värker men du plockar snart upp mig.
Du plockar snart upp mig.
Jag plockar snart upp mig.
 Jag går sönder
men det gör inget.

För jag plockar upp mig. Jag plockar upp mig. Jag pusslar ihop mig själv
för första gången i hela mitt liv.    

 Allting känns fel

                så jag





blundar medan 
    spårvagnarna 
  
skär      igenom


                              mig.

Du kanske inte svarar på mina sms, men jag är snyggare än du och mer intressant också för den delen, så jag vann. Hah!

Jag är överkonsumerad. Jag ligger på golvet och hyperventilerar. Väntar på att bli genuint älskad.

Buss 173 mot Skarpnäck i vintersol på väg till Sci fi-mässan och dig. Jag kan inte minnas sist jag var så lycklig. Något vävdes ihop inuti mig, alla vilsna trådar hittade hem. Jag kunde äntligen vara mig själv. För en stund.

Redigerar hellre tusen sådana här bilder än att dejta någon igen. Aldrig mer. ALDRIG MER.

Du har förstört mig.

Emil Steen (sa du sten?)

Du var den som tog hand om mig när jag var nydumpad och förstörd. Vi sov i din gigantiska säng tills jag hittade något eget. Spelade på ett gammalt nintendo med urkass grafik, men vad gjorde det? För hela jag var trasig och jag kanske inte skulle bli hel men det spelade ingen roll för det fanns ju folk där som skulle ta emot mig. Men, jag tänkte aldrig på att du skulle vara en av dem. Kanske inte förrän jag bröt ihop på trappan till Björns trädgård för att min expojkvän inte ville vara min vän. Kanske inte förrän du sa att jag skulle gråta och inte hålla något inne. Och jag grät och vi åkte hem till dig, satt vid din franska balkgong och rökte medan min kropp gick sönder för jag var så ledsen men det kändes okej för du var där. Jag kunde gå sönder, för du var där. 

Vi skämtade om att förlova oss på facebook, skrattade åt folk som trodde att det var sant, "men Emil, du ser ju jättegay ut hur kan de inte se det?"

Och nej, jag vet inte vad jag hade varit utan dig. Den utslitna frasen, "vad vore jag utan dina andetag", min bästa vän. Han som lugnar ner mig sent på natten när jag panikgråter och förklarar att jag inte är en dålig människa, säger att "de här tycker om dig", finns där ovillkorligt, smsar "jag bjuder dig på bakisfika imorgon" när jag rusar ut ur Ace en lördagkväll. 

Det låter väl  smörigt, att komponera ett blogginlägg såhär. Men, Stockholm hade varit tusen gånger tyngre utan en vän som du.

Det är något väldigt lugnt, men väldigt levande i dig. Som en perfekt mix av allt. Släng in allt jag vill ha i en människa som ser ut som allt jag attraheras av och vips så har man dig. Jag kanske formulerar detta i ett sms till dig någon dag. Och du planerar hur vi ska hantera saknaden när du är i Chicago över jul. Jag kanske formulerar detta över sms någon dag, men jag måste finna de rätta orden för dig.

Vi var introt till Pilot Jones. Det stela, det segregerade i meningen "We once had things in common, now the only thing we share is the refrigerator". Vi var de evigt stela konversationerna över facebook, sms, telefon. Mina desperata försök till att upprätthålla oss medan vi inombords skrek med panikkänslor i bröstet över hur otroligt tråkiga vi var.

 Du ville göra slut en vecka innan jag tog studenten, jag grät utanför Hagakyrkan och skrek att jag hatade dig, tog ett snabbtåg hem till dig och grät i din säng och vi skulle fixa det, vi skulle inte göra slut. Jag åkte hem med ett helt hjärta, tog studenten och lät oss dela fler stela konversationer, möten och telefonsamtal. Jag kom inte in på högskolan, jag grät i flera dagar, stannade hemma i flera veckor och du var aldrig där. Du kunde inte hålla vikten av mig och min depression. Jag vaknade på morgonen med panik och med rum som krympte, för man är ju klaustrofobisk. Men du var aldrig där, jag åkte till Södertälje och sen hem till dig och allt var dött. Jag flyttade in hos dig den 21 Augusti. Antalet gamla ärr jag samlat på mig som du inte brydde dig om var: 4 st. Precis på höften, men du sa aldrig någonting.

Vi gjorde slut natten innan Popaganda, och jag sprang in på toaletten för att spy. Du stod bredvid men du var lika tom som alltid. "Jag är inte kär i dig, det här är inte rättvist" hade du sagt. Du hade sagt att det var fel att jag var mer kär i dig än vad du var i mig, men du missbedömde alltid situationer och det gjorde jag också. "Jag är inte kär i dig heller, faktiskt". En av de mest genuina meningar jag någonsin delat med mig av inför dig. Vi delade säng i en vecka efter det. Och det gjorde ont i dig, men inte i mig. Du höll om mig medan jag sov och jag visste inte hur jag skulle hantera dig, mig eller oss för det var första gången jag bodde i samma stad som någon jag gjort slut med. Första gången sen jag var 16.

Och jag vet inte varför jag skriver detta.
Alla ser något fantastiskt i dig.
Det gjorde jag med.
Men, inte längre. Och aldrig någonsin mer igen. 
   

Det här är det värsta jag har gjort. Att packa mina väskor, komma hit och skapa ett nytt liv här. 
Jag gick mot någon slags önskan om att aldrig mer må såhär. En överromantiserad dröm och ett brutet löfte. Det var allt detta blev för mig.
Så jag har ingen att ringa klockan fyra på morgonen när hjärtat går sönder och allt är för tugnt, tappar mitt liv överallt och främlingar måste plocka upp det, för det finns ingen annan som kan hjälpa. Och sist jag grät såhär mycket var när vi gjorde slut och jag lutade över toaletten för att spy, för jag var så ledsen över att inget fanns kvar för oss. Vi hade slitit ut våra känslor och inget fanns kvar. 

Men det funkade. Flytt på flytt och att göra slut och att lyssna på dig när jag tänkte ta livet av mig. Det funkade, och jag skulle ju plocka upp mig själv efter detta. Klara mig på egna ben, bli självständig, älska mig själv och leva med mig själv. 

Fast det är så svårt när ens bästa vän skäller ut en på öppet forum, för jag vet inte hur jag ska förklara att jag bara försöker älska mig själv och stå på mina egna ben. "Kan du inte se det?". Det rubbar mig. Så jag gråter på en toalett på Ace, gråter när min vän svimmar, gråter när jag blir övertalad att gå in igen, gråter på Ace's soffor medan två människor håller mina händer utan att säga något. Panikgråter på ett golv i flera timmar och väcker en inneboendes kompis som är här över helgen och hon pratar med mig tills hon blir för trött och jag blir för trött.

Men, detta är inte det värsta jag har gjort. För när detta är över kommer jag att bli en fantastisk och starkare människa. Jag tog mig hit, och jag tänker inte ge upp, jag tänker aldrig åka tillbaka. Detta är en chans att bli något bättre, att bli självständig och att lära mig att tycka om mig själv. Och jag tänker inte sumpa den chansen.

And if you feel just like a tourist in the city you were born in, then it's time to go.

Min eviga desperata längtan härifrån.
Plötsligt suddas hemkänslan ut, och alla skriker "du får inte glömma var du kom ifrån!", men jag har redan glömt.
Göteborg skriker desperat, sliter i mig likt alla andra "Glöm inte var du kom ifrån!", men jag vill inte vara härifrån.
För jag minns inte hur det känns längre. Att anlända på Göteborgs Central och känna att man äntligen är hemma när allt här är så temporärt. Jag glömmer, för jag minns inte.

Och Göteborg fortsätter att skrika medan jag bortprioriterar kläder och böcker för att lämna dem i mitt gamla tonårsrum. Staden skriker, rycker tag i mig och säger att det jag lämnar här är fortfarande jag. "Du kan komma tillbaka och hämta resten senare." , som om att det hade gått. Så jag ursäktar mig, säger att detta inte alls är min hemstad. För home is where your heart is, och mitt hjärta slår flämtandes bakom bröstkorgen, ivrig att komma härifrån. Home is where your heart is och jag vill inte vara kvar. Home is where your heart is, förlåt, men jag måste följa hjärtat och förlåt ni visste att det skulle bli såhär. Ni visste att jag skulle iväg, ni har alltid vetat det. Det syns på mina rastlösa ben, det syns på alla tåg och flygbiljetter. Inget hade kunnat hålla kvar mig här, ni vet ni vet ni vet.

Joakim

Plötsligt kysste du mig. Som tusen volt genom hela kroppen. Du föll rakt ner i mig. Krasch, bom, pow. Likt en explosion, en supernova. Om något tar slut måste något börja. Så jag släppte taget om min destruktiva ensamhet och lät mig omslutas av dig. Bara dig, du och all din värme. Innan dig fanns ingenting. Inga planer på kärlek, inga planer på att bli någons sambo. Inga planer på killar, inga planer på seriösa förhållanden.

Och du var lika skeptisk som jag. När jag skickade iväg ett sms till dig en fredagseftermiddag, förklarade att jag var redo att bli kär att jag kanske kunde bli kär i någon. Och du svarade att du inte var redo.

Sen fann du mig. Jag letade efter mobilen, för min kropp skrek efter dig trots de 60 milen, trots att jag knappt visste hur du kändes och luktade. Låg på en sackosäck och drömde om dig medan du skrev om din urtvättade nirvana t-shirt och att rufsa till mitt hår.

7 månader senare. Vi taggar av oss från pussbilder på facebook, kollar på Mad men. Pausar under Mad men. Är fortfarande "Celibacy N/A" i Lovers dictionary. Åker sträckan Julitavägen-Liljeholmen. Kan inte slita blicken från dig under hela resan. Är fortfarande lika kär som jag var när vi åt kakor och promenerade över Västerbron, passerade hänglåsen. Det var för kallt för att pussas. Jag bestämde mig för att han där, honom ska jag bli ihop med. Fortfarande lika kär som då.

Varje gång vi ses är det som om något tömmer luften ur mig. Oavsett om jag står bakom en pelare på Göteborgs central, stiger ut ur ett X2000-tåg eller släpar tält, tung packning och släpar mig fram till dig och bussen som tog dig till festivalen. Alltid samma gångstil, alltid den där luggen och det där leendet. Mycket som är likadant, och jag töms på luft för oavsett hur jag än memorerar dina ansiktsdrag och kroppsbyggnad så förvånas jag över hur snygg du verkligen är. Du är bättre i verklig form än i fantasiform, textform, telefonform, bilder.


Jag är så himla kär i dig, bara.

Vill bara ha en bästis.

I torsdags tog jag studenten och kände ingenting. Kanske lycka, kanske nervositet de sista sekunderna innan portarna till Schillerskas huvudentré öppnades och hela SE3B vällde ut ur skolan och skrek till Euphoria trots att vi inte ville skrika till Euphoria. Men, vem bryr sig när man har varit full sen 06:30? Inte vi.

Och allt tog slut för fört, jag hann inte dansa tillräckligt mycket, hann inte säga hej då till er ordentligt och jag hann inte gråta över det faktum att något tog slut. Världens finaste SE3B.

-----------------------------

Sedan kom lördagen, någonstans mellan 13:00 och 17:00 då vi låg i mitt rum och satte alarmet på 16:25, snoozade till 16:40. Du var fullt påklädd och jag var nästan fullt avklädd i enbart underkläder, ville inte klä på mig. Ville bara ligga där och låta ångesten flöda ut ur min kropp. För det är hos dig huvudet töms, det enda som existerar är nuet. Och mitt rum har blivit ett tonårsrum, snart tömmer jag lådorna, packar ner mina bökcer. Packar upp böckerna i ett annat hem, i något som kommer vara vårt. Vårt hem, du, jag och katten. Att fråga dig om du vill flytta ihop var min bästa fråga någonsin, kanske.

Era löften om att aldrig glömma av mig.
Skrev ni i blyerts så att ni kunde sudda ut det.
Sudda ut mig. Glömma av mig.

Jag skriker ut genom fönstret: att mamma hade rätt.
Lita inte på någon.

Skicka inga brev, skriv inga sms, kom inte hit, ring mig inte,
prata inte med mig, säg ingenting, rör mig inte.

För allt är bara lögner, alla ljuger.

Ingen frågade mig varför.
Det fanns inga svar.

Ibland är livet en låda.
Man måste fylla den.
Någon måste fylla den.
Innan allt tar slut.

Ingen har resurser nog att fylla mig.
Jag tar alltid slut.
Jag är alltid för mycket.
För lite.

Det finns ingen balans.
Bara symmetri.


 

We'll all go to Alaska when we die.

Drömmen om de öppna landskapen och flykten till Alaska. Mitt great Alaskan adventure.

Jag vill inte vara en produkt av intryck, uppväxt, ord, människor.
Jag vill inte vara en produkt av expojkvänner, brustna hjärtan och de som
klädde på sig, ursäktade sig och sa "Det går för fort, vi kan inte bli ihop".
Jag vill inte vara en produkt av människorna i grundskolan som kavlade upp mina tröjärmar
för att skratta åt resultatet av en längtan efter döden.

Jag vill inte vara en produkt av media, tidningar, patriarkat, konsumtion,
nyheterna, internet.

Jag vill vara en produkt
av mig själv.

Och en gång fanns det något vitt och ljust inuti.
Men det rann ut.

Ligger på en motorväg och väntar på att 20 lastbilar ska köra över det.

Det var vi.
Och jag visste det redan
när jag bestämt räckte mig efter mobilen
för att smsa dig sent på kvällen för att skriva att jag ville kramas.

Det var vi.
Och jag visste det, för i mitt huvud fanns bara du, du, du. Alla hångelmöjligheter, och jag såg bara det
som var 60 mil bort. 

För att citera Coldplay: "I saw sparks". 
Jag såg det i dig.

Jag såg oss.

Darling, don't get over me. Get under me instead.

"Det fanns inget att egentligen fly från, bara inget mer att ge."

När man väl bestämt sig blir allt temporärt.
Mitt rum är inte mitt rum längre, hem är inte hem.
Som att skrapa bort etiketten och klistra fast den någon annanstans.
Som att placera hem i Stockholm, förbereda sig mentalt. Hemhemhem.
Tunnelbanorna, bussarna, pendeltågen, Gamla Stan, Slussen, T-centralen, Gallerian.
Hemhemhem.
Där är mitt hem.
Östbergahöjden, Julitavägen, trappen upp till dig, din säng, ditt bröst. Hem.

Göteborg blir ett temporärt besök, ett "här är jag kvar i ett halvår och sen är jag hemma".
Och jag gråter av lättnad för min flyktbenägenhet sliter sig ur bröstet och skriker efter att få packa ner rummet och påbörja det riktiga äventyret.
60 mil härifrån.

Mitt tunga tonårshjärta har äntligen hittat något långvarigt att längta till.

Tänker att: i somligas ögon och liv blev jag bara spillror och minnen av allt som varit.
Och de passerar mig, vi säger inte hej, kollar inte varann i ögonen.
Scenariot som spelas om och om igen.

I stopped making sense, inte för er, utan för mig själv.
Jag tappade syftet och glöden, snurrar runt i eviga spiraler av förvirring.

Och jag ville bara åka tillbaks i tiden, hålla om 17-åriga Sandra och viska att det är hennes sista år
som ren, lugn, oskyldig.

Sedan kom 2011 och hysterin och människan som jag inte var kär i och de nattliga smsen som förstörde mig och en hel relation.
Sen kom alkoholen, cigaretterna.

Och jag saknar mig själv. Jag saknar Sandra, 17, oskyldig, lugn.

Kom tillbaks.

Om personerna som bara älskade mig när jag var någon annan
och
de som saknade mig när jag inte var mig själv.

Jag har ingen aning om varför jag publicerar denna bilden här, men hade A$AP ROCKY sett mig hade han antagligen sagt att jag hade
purple swag.

OCH DE SÄGER ATT HOME IS WHERE YOUR HEART IS MEN DENNA STAD ÄR HJÄRTLÖS

Ett hem ska välkomna en med öppna famnar, solsken och kärleksförklarningar.
Allt såntdär min hemstad saknade när snöovädret virvlade ner då jag släpade mina tre väskor längs Centralstationen.
Förbi alla människor och in i en spårvagn, ut i snökaoset igen för att vänta på reservbussen som aldrig kom.
För att sedan kliva på buss 31 mot eketrägatan som slogs mot vinden och friktionen, den guppande bussen och mina brutala snyftningar
som trängde sig genom allas öron.

Jag var den osvenska ensamheten med tusen lösa trådar i kroppen som trånade efter att bli ihopknutna igen.
En tonårsklyscha som dagar innan detta dansade i en okänd lägenhet med fina hjärtan, dansandes med lyckliga människor.
Och jag var lycklig. Jag var lycklig, precis just då. Med människor vars ord jag bara sett innan dess, och nu virvlade de i mitt hjärta
medan vi dansade till Bad girls och skrek med i texten.

Och natten innan detta hade jag legat med kroppen runt en annan med handen precis där hans hjärta låg för att känna hjärtslagen.
Jag var trygg.

Men här finns inga hjärtslag eller berusade kroppar som dansar till hög musik.

Här finns bara sorgen. Och längtan efter en ny stad.

Och jag hatar att röka genom fönstret, för det luktar i hela rummet och jag skulle inte ens röka idag,
men jag tappar andan (det kallas andnöd) och jag gråter och jag vet inte riktigt hur jag annars ska hantera yrvädret inombords.

SORROW WAITED, SORROW WON

Och jag grät på naturkunskapslektionen, för någonstans inuti sprack det.
Så osynlig att det inte hade spelat någon roll om jag så hade känt för att skrika på golvet.
I HAD A HOLE IN THE MIDDLE WHERE THE LIGHTENING WENT THROUGH

Jag vill ju bara ha en vän. Vill ju bara sluta vara osynlig, för det gör ont.
Vill ju bara spola fram tiden och hoppa över allt som händer i Gbgregn.
Starta om, lära känna nya människor, andas in ny förorenad luft
och duscha av era giftiga miljöer.

Men tills dess
ska jag gå sönder i sängen
Lyssna på The National tills öronen blöder.

Och gråta mot Tiger tills hans slickar mig på armen och jag tänker att det kittlas i halsen, men att tanken är fin
och att den kaninen betyder mer för mig än vad jag möjligen ens är medveten om.

Men jag tackar Dzana och Joakim för att de är sådär fantastiska och fina som de alltid är. Ni är bäst.

Kanske måste man slå sönder något för att inse storheten i sig själv.
Som att såga ner träden framför sig för att få en bättre utsikt till havet.
Eller riva 8-våningshuset framför för att vidga vyerna.

Och så slog jag sönder något som skymde det briljanta inuti mig.
Allt klarnar upp och;
Jag är en omtyckt människa, och de som är skyldiga för omtyckandet är
de finaste människorna i hela världen.
Och att bli omtyckt av de finaste människorna i hela världen väger upp för allt som känns jobbigt.

Så, plötsligt klarnar allt upp:
Jag älskar mitt rum och jag älskar bilderna jag tar och böckerna jag läser och filmerna jag ser och musiken jag hör.
Jag vet inte ens vart jag vill komma.

Men, herregud. Tack för alla människor som kom och aldrig gick och som har visat mig saker som har förändrat hela
mitt liv och min livssyn. Utan er hade jag inte varit den jag är. Bara ett tomt skal utan innehåll. Tack för att ni fyller mig.

2 November 2011
Du var 3 cm kortare än mig och hade Hufflepuff-halsduk. Du stod på Stockholms central. Och vi kramades. Jag släppte den röda resväskan och höll om dig, andades ut.

Sedan hamnade vi i din säng. Och jag vågade inte se dig i ögonen, för jag var alldeles för nervös för att våga hångla med dig (men jag ville verkligen).
Det var då du föreslog att vi skulle lägga oss ned.
Och så pangbom.
Det var första gången vi intensivhånglade. Jag var alldeles snurrig i kroppen.

2 November 2011 och det var då jag blev riktigt, riktigt kär i hela paketet.
Hela paketet som i personligheten, utseendet, sexet.
Hela paketet som i världens bästa pojkvän någonsin.
Hela paketet som i att jag fick polska flaggan i julklapp och på den har du skrivit "I need you so much closer" på polska. Lite grammatiskt fel. Men, det är det finaste någonsin.

Och jag vill inte verka jobbig eller så men jag är kall och du ser också kall ut så jag kan inte citera just den delen ur en Säkert!-låt här. Men jag värmer dig gärna.
Men, vi kan se Hockeyn på Dovas utan att se Hockeyn på Dovas och jag kan luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland.

Det gick inte ens en månad innan du fick läsa i den här bloggen för första gången någonsin. Vi hade inte ens skrivit med varann särskilt länge, men jag visste att du skulle vara en sådan som satte djupa spår i mig redan då. Jag kanske inte tänkte det, men något inuti mig visste att du var något särskilt och speciellt. Man släpper inte något särskilt och speciellt (inte utan kamp).

(ochjagärintelikatrasiglängreförjagtrorattdulagadenågotinutimig)

Alla människor man någonsin fört en konversation med förändrar ens liv.
Kanske inte märkvärdigt mycket.
Men såfort du närmar dig en främmande person tillåter du även ditt liv att inta andra former.




Don't ever tell anybody anything. If you do, you start missing everybody.