Låt oss säga att:
När vi människor vill gardera oss så klättrar vi så högt upp som möjligt för att slippa hitta någon att falla för.
Och tillslut bygger vi stora fort som garanterar att vi aldrig igen faller.
Sedan lyckas någon hitta in genom någon av springorna, och plötsligt rasar hela bygget.
Och så - plötsligt.
Faller man.
Ner flera, flera meter.
Kanske flera tusen.

Någonstans där i fallet inser man:
Det här är fantastiskt, människan jag faller för är fantastisk.

Och så känner jag.