Jag har alltid haft en viss fallenhet för att låta mig fascineras av människor.
Idag var det svenskläraren Birgitta.
Hur hon avslappnat slängde ihopknycklade papper på golven, pratade lugnt om annat för att sedan luta sig emot whiteboardtavlan.
De enda gånger hon nämnde papperna var när någon försökte ta i dem, och då skrek hon ut "NEEEJ, RÖR INTE MINA PAPPER!".
Sedan släckte hon, sa att "tänk er att ni kommer in i er gamla lägenhet, och på golvet hittar ni den här lappen. Det är bara en lapp, och det är er egna. Ni får nu plocka upp varsin lapp" och det gjorde vi. Alla rusade fram, slätade ut varsitt papper för att läsa namnen på diverse företag, affärer och människor. Birgitta gav oss varsitt papper och bad oss skriva ned det vi tänkte hade hänt. Hela vårt tankelopp på ett vitt A4-ark. Det gjorde vi. När vi var klara fick vi sedan novellen hon baserade detta papper med företag, affärer och människor på.

Sedan försvann majoriteten av klassen, och kvar var en liten publik och vi som skulle läsa våra tal. Mitt var för kort, men när jag frågade henne om hon senare ville ha pappret med mitt tal sa hon "Egentligen behöver jag det inte, men jag tar det för att du skriver så bra". Och så fick jag komplimanger för hur färgstarkt jag skrev. Detta är den första svenskläraren som någonsin har tyckt om det jag skrivit.

Och så gick jag iväg för att skriva mitt sämsta Engelskaprov någonsin. Jag lämnade klassrummet, skolan, steg på spårvagnen och föll isär på spårvagnen. Min totala kollaps, min härdsmälta. Det är detta "You stopped making sense" handlar om, tänkte jag. Att man slutar spela roll. Man kryper in i sitt skinn och gråter, gråter, gråter tills man reducerat kroppens vattenmassa med 10%.

Jag vill ju bara iväg. Bort från Göteborg. En månad i en och samma stad känns nästan som att sitta instängd i ett mörkt rum, och jag vill se annat än mörker.