Jag var precis som Charlie.

Det känns konstigt att säga, men The perks of being a wallflower har kanske förändrat mitt liv. Eller, åtminstone mitt sätt att skriva.
Och mitt sätt att tänka.
Det kanske bara är tillfälligt, tänker jag.

The perks of being a wallflower (typ nästan)

Jag drog ur min tépåse ur tékoppen och satte mig i skräddarställning på köksstolen.
Tänkte att jag trivdes just där.
Med en bok och det gröna teet.
Tänkte att jag kanske skulle ångra att jag inte festade, gjorde galna saker och var ute oftare sedan när jag blev äldre.
Men, det spelade ingen roll, då.
För jag tänkte att det är viktigare att vara nöjd med sitt liv än att festa så mycket som möjligt.
Tänker att jag åtminstone kan berätta att jag åkte mycket tåg och gick på många konserter som ung.
Att jag levde för att dansa till livemusik, att jag träffade fantastiska människor som jag sedan åkte utomlands med.
Att jag fann mig själv genom att inte festa och göra galna saker.



Jag vet inte, men jag tycker att tågresorna, konserterna, musiken och vännerna
bara väger tyngre än
det meningslösa festandet.

We will awake, only to find nothing's the same.

Jag är så fasansfullt rädd för mina ord som formar sig som vassa stenar under tungan.
Så fasansfullt rädd för det stora, tunga livet.
Jag vänder mig inåt och täcker det jobbiga med Ben Gibbards röst.
Fyller mig med oviktig information om mitt favoritband.
Och väljer att aldrig mer ödsla energi på dumma människor.
Gråter.
Och andas.
Det här rör mig inte i ryggen.

Svenska zombies

Det gör ont att erkänna.
Att: Jag är den sämsta möjliga första flickvännen man kan tänkas ha.
För jag är den mest själviska, elaka människa jag vet.
Den mest manipulerande och utpressande tjej man kan stöta på.

Förlåt.

Etanolet, giftet, den nervstillande drogen som sliter isär oss.
Missförståndet mellan oss.
Eller detta ständiga grupptryck, att du inte kan hålla emot det, "alla kommer ju att vara fulla"
och: hur du inte kan låta bli att vara som alla andra där.
Frågan om dina synapsmellanrum är såpass trasiga att de inte kan producera eget serotonin.

"Förtäring även av små doser medför på sikt att det limbiska systemet i hjärnan krymper betydligt fortare hos alkoholbrukare, än vad det vanligtvis gör (som en konsekvens av åldrandet), hos en helt nykter person."

Att alkoholen, det faktum att du dricker och jag är nykterist är vårat största och jobbigaste problem.
Det är inte okej.

Oh, well in five years time we could be walking around the zoo...

Vi hade just sett ett av mina favoritband live, och vi satte oss utanför klubblokalen för att svalka oss.
Det regnade, och vi lutade oss emot ytterväggen.
"Jag har snickers, vill du ha?"
Jag nickade, du rotade fram chokladen ur väskan.
"Man kan nog bryta den här... Eller, nej."
Vi pratade livet, sedan kom det övriga sällskapet.
Ned till Tunnelbanan på Hornstull.

Och jag tänkte att jag, just då, just där var lycklig.

Ett brev till henne.

Det var de tuffa, hemska orden som fastnade i magen.
Varje gång jag ville berätta för dig, att jag kanske..
Var förälskad i dig.

De tuffa, dumma känslorna som gömde sig i magen.
Då mitt hjärta föll till bitar.
Varje gång du pratade om, söta killar.
Jag är varken
en söt kille
eller
någon du hade kunnat falla för, då.

Tjejer faller inte för tjejer.
Men jag föll för dina ord, din charm, ditt hår, din värme.
Allt jag inte vågade erkänna.

Jag låtsas ibland, att du också föll.
Men att du inte vågade berätta.
Att du också tänkte på mig, med smygfjärilar och smygfnitter.

Men, sånt händer inte.
Vi hade aldrig hänt, vi händer inte och vi kommer aldrig hända.
Aldrig.

Mine

Din kropp är det mest spännande jag vet. Just nu.

Till: Fru.

Hade helst velat ta 100 bussen hem till dig.
Gråta till Up i din soffa.
Äta kanelbulledeg.
Äta pannkakor.
Krama dig så hårt så att du lyfter 10 centimeter från golvet.
Prata om allt vi har missat.
Sitta på din kökssoffa, bläddra igenom bloggar och prata om konstiga ideal och dumma tidningar.
Veta att du ska äta ordentligt nu. Du ska må bra nu.

Men jag tappade bort dig någonstans där, på vägen från Borås till Göteborg.
Trots att du inte läser här, så vill jag bara säga att jag älskar dig.
Även om det var flera veckor sedan jag sist hörde av dig.

Om syresbristen och varför det blöder igen.

Ni två slet sönder mina vener.
Ni var livets bevis på omöjligheten i att leva med ett helt hjärta.
Ned för backen vid treröseskolan tryckte jag naglarna emot fodret inuti jackfickan.
Tänkte att; Det som inte dödar, det härdar.
Så, ned för backen med de vidöppna såren, trasiga venerna blödde jag.
Färgade sommarvädersgatan, höstvädersgatan och blidvädersgatan i rött.
Väntade på besked om "Vi skämtade bara, det var ju bara ett skämt. Allt var bara skämt."
Men inuti magen placerade ni tusen bomber som väntade på att detonera.
00:03,00:02, 00:01 och....

Orden kastade sig ur munnen, tankarna for och hjärnan delade sig i etttusentvå delar. Spred sig i telenätverken.
Men började inte sörja det svarta fältet i mitt hjärta och askan kring kroppen förrän jag satt på sängen.

Samlade sedan ihop hjärnsubstansen, sydde ihop mitt förstånd och slängde iväg det själviska i mig.
Grät istället över frustrationen. Att bry sig om två människor så mycket att man inte kan hålla ihop stygnen som håller samman huden.
(jagtyckerbaraomersåmycketförlåt)