Redigerar hellre tusen sådana här bilder än att dejta någon igen. Aldrig mer. ALDRIG MER.

Du har förstört mig.

Emil Steen (sa du sten?)

Du var den som tog hand om mig när jag var nydumpad och förstörd. Vi sov i din gigantiska säng tills jag hittade något eget. Spelade på ett gammalt nintendo med urkass grafik, men vad gjorde det? För hela jag var trasig och jag kanske inte skulle bli hel men det spelade ingen roll för det fanns ju folk där som skulle ta emot mig. Men, jag tänkte aldrig på att du skulle vara en av dem. Kanske inte förrän jag bröt ihop på trappan till Björns trädgård för att min expojkvän inte ville vara min vän. Kanske inte förrän du sa att jag skulle gråta och inte hålla något inne. Och jag grät och vi åkte hem till dig, satt vid din franska balkgong och rökte medan min kropp gick sönder för jag var så ledsen men det kändes okej för du var där. Jag kunde gå sönder, för du var där. 

Vi skämtade om att förlova oss på facebook, skrattade åt folk som trodde att det var sant, "men Emil, du ser ju jättegay ut hur kan de inte se det?"

Och nej, jag vet inte vad jag hade varit utan dig. Den utslitna frasen, "vad vore jag utan dina andetag", min bästa vän. Han som lugnar ner mig sent på natten när jag panikgråter och förklarar att jag inte är en dålig människa, säger att "de här tycker om dig", finns där ovillkorligt, smsar "jag bjuder dig på bakisfika imorgon" när jag rusar ut ur Ace en lördagkväll. 

Det låter väl  smörigt, att komponera ett blogginlägg såhär. Men, Stockholm hade varit tusen gånger tyngre utan en vän som du.

Det är något väldigt lugnt, men väldigt levande i dig. Som en perfekt mix av allt. Släng in allt jag vill ha i en människa som ser ut som allt jag attraheras av och vips så har man dig. Jag kanske formulerar detta i ett sms till dig någon dag. Och du planerar hur vi ska hantera saknaden när du är i Chicago över jul. Jag kanske formulerar detta över sms någon dag, men jag måste finna de rätta orden för dig.

Vi var introt till Pilot Jones. Det stela, det segregerade i meningen "We once had things in common, now the only thing we share is the refrigerator". Vi var de evigt stela konversationerna över facebook, sms, telefon. Mina desperata försök till att upprätthålla oss medan vi inombords skrek med panikkänslor i bröstet över hur otroligt tråkiga vi var.

 Du ville göra slut en vecka innan jag tog studenten, jag grät utanför Hagakyrkan och skrek att jag hatade dig, tog ett snabbtåg hem till dig och grät i din säng och vi skulle fixa det, vi skulle inte göra slut. Jag åkte hem med ett helt hjärta, tog studenten och lät oss dela fler stela konversationer, möten och telefonsamtal. Jag kom inte in på högskolan, jag grät i flera dagar, stannade hemma i flera veckor och du var aldrig där. Du kunde inte hålla vikten av mig och min depression. Jag vaknade på morgonen med panik och med rum som krympte, för man är ju klaustrofobisk. Men du var aldrig där, jag åkte till Södertälje och sen hem till dig och allt var dött. Jag flyttade in hos dig den 21 Augusti. Antalet gamla ärr jag samlat på mig som du inte brydde dig om var: 4 st. Precis på höften, men du sa aldrig någonting.

Vi gjorde slut natten innan Popaganda, och jag sprang in på toaletten för att spy. Du stod bredvid men du var lika tom som alltid. "Jag är inte kär i dig, det här är inte rättvist" hade du sagt. Du hade sagt att det var fel att jag var mer kär i dig än vad du var i mig, men du missbedömde alltid situationer och det gjorde jag också. "Jag är inte kär i dig heller, faktiskt". En av de mest genuina meningar jag någonsin delat med mig av inför dig. Vi delade säng i en vecka efter det. Och det gjorde ont i dig, men inte i mig. Du höll om mig medan jag sov och jag visste inte hur jag skulle hantera dig, mig eller oss för det var första gången jag bodde i samma stad som någon jag gjort slut med. Första gången sen jag var 16.

Och jag vet inte varför jag skriver detta.
Alla ser något fantastiskt i dig.
Det gjorde jag med.
Men, inte längre. Och aldrig någonsin mer igen.