Fan, varför är jag så monogam. Varför faller jag så lätt.

Du lyfter händerna i segergest för att vänta på att mina handflator ska slå emot dina som bekräftelse. Du säger "Det var jag som fick dig att lyssna på Linnros!". Och i hjärnan citerar jag andra hälften från Snook (Daniel Adams Ray) och tänker "Jag vill kramas och kyssas men du vill knulla mig". Precis så är det när jag är vilse i regnet hem till dig för att du vägrar möta upp mig. Men jag tänker att jag har makten för jag kan trots allt gå in i din nya lägenhet och säga att NEJ du får INTE ligga med mig. Men jag ligger med dig och säger att jag måste krama dig i två timmar, tills spårvagnen går för när man får mänsklig närhet måste man ta vara på den. Men vad fan, jag kan bättre än såhär. Jag kan bätte än såhär men här är jag som en nattfjäril mot en lampa i natten och missuppfattar signaler. Typ det här är ju rätt men jag studsar emot en jävla nattlampa istället för att flyga i det fria.

SPRING HÄRIFRÅN SÅ FORT DU KAN, I DEN HÄR STADEN KOMMER INGEN ATT SÄTTA DITT HJÄRTA I BRAND

De säger att "jag kan få vem jag vill". Precis som de sa till Nina i högstadiet och hon var så vacker att världen var tvungen att stanna till och snurra långsammare för att insupa hennes skönhet. Jag kan väl aldrig jämföra mig med henne, men hon satt vid en dator och suckade. "DE SÄGER ATT JAG KAN FÅ VEM JAG VILL, MEN DET ÄR INTE SANT FÖR JAG FÅR JU INTE DEN JAG VILL HA" utbrister hon. 5 år senare ligger jag i en säng, 40 mil bort från grundskolan och datorn hon skrek vid och upprepar samma mening om och om och om igen. De säger att jag kan få vem jag vill, men vad spelar det för roll mer än när någon krossar mitt hjärta. För enbart då är det befogat att skrika ut att Jag kan få vem jag vill. Jag kan ju få vem jag vill, så varför ska jag slösa min tid på dig, jag kan få vem jag vill så varför ska jag slösa mitt liv på dig.

Jag är bara nitton och jag slår på mobilen. Du ber mig att inte göra såhär. Jag slår på mobilen och ambulansen har tagit mig hela vägen till St Görans psykakut där de förklarar att jag måste läggas in. Du är den som smsar för att kolla till mig, trots att mobilen är instängd i ett skåp och jag vill be dig att sluta, snälla ta tag i ditt egna liv, din egen ångest. Men jag kan inte för det här är det sista vi får av varann. Det här är sista gången du älskar mig. 

Det blir april 2013 och jag vill inte längre springa in i din famn och skrika ilsket på hela världen varje gång du kallt passerar mig för att prata knarklig engelska med dina nya, franska vänner. Jag ligger i min nya säng tillsammans med någon som krossat mitt hjärta så brutalt att jag skrikit på t-centralen medan jag gråtit mig blöt på sista nattpendeln hem. Han sover. Jag frågar mig själv hur kärlek känns och viskar "Jag vet inte, men att vara med honom är som att springa rätt ut i motorvägen under rusningstrafik och hoppas att lastbilarna inte värjer sig när de ser att man står där och väntar på flera tons last pressat mot sköra ben". Men låt oss säga att man blir lindrigt skadad, men måste gå hos någon sjukgymnast som lär en att gå på ett trasigt ben och psykolog som ska bota din post traumatiska stress. För det är ju läskigt med bilar mot en. Typ så känns allt efteråt. Jag kan liksom gå över ett övergångsställe, men jag gör det helst inte. Jag kan liksom bli kär, men jag slickar hellre såren eller strör ett helt saltkar i upprivna sår än att öppna bröstkorgen för fler lastbilar på motorvägar. 

Det blir juni, juli och jag har pressat mig mot samma kropp i en hel månad och en gång såg jag faktiskt något fint i honom. Men, det är ju lättare att förminska människor och se dem som kroppar. Så jag går upp och ner för samma backe flera helger i rad och suckar "fan vad skönt det ska bli att vara ensam sen". Det här är ju inte direkt det jag hade velat ha, men jag kan inte riktigt minnas sist det blev som jag ville ha det. Kanske när du gick framför mig på Västerbron och jag visste att dig ville jag vara med, och dig skulle jag ju vara med för jag smekte din Love will tear us apart-tatuering en hel natt medan du tyckte att det var en bra idé. Att bli ihop, alltså. Och jag vet att detta liv inte är något jag vill ha, men man kan ju inte vara kräsen. Suckar efter någon som kan ta hand om mig och vara kär i mig, men HALLÅ SANDRA DET ÄR LIVET du kan inte vara kräsen. Så jag pussar dig på nacken och inget känns och jag minns inte hur en kropp känns när den är trygg men hallå man kan ju inte vara kräsen.

TÄMJ MIG

Jag frågar om du vill hålla min hand och du säger "Gärna!", lyfter min hand mot din mun och pussar min handrygg. Vi hånglar oss genom två avsnitt av Twin Peaks, jag somnar på din soffa och inget inuti mig är trasigt.