Era löften om att aldrig glömma av mig.
Skrev ni i blyerts så att ni kunde sudda ut det.
Sudda ut mig. Glömma av mig.

Jag skriker ut genom fönstret: att mamma hade rätt.
Lita inte på någon.

Skicka inga brev, skriv inga sms, kom inte hit, ring mig inte,
prata inte med mig, säg ingenting, rör mig inte.

För allt är bara lögner, alla ljuger.

Ingen frågade mig varför.
Det fanns inga svar.

Ibland är livet en låda.
Man måste fylla den.
Någon måste fylla den.
Innan allt tar slut.

Ingen har resurser nog att fylla mig.
Jag tar alltid slut.
Jag är alltid för mycket.
För lite.

Det finns ingen balans.
Bara symmetri.


 

We'll all go to Alaska when we die.

Drömmen om de öppna landskapen och flykten till Alaska. Mitt great Alaskan adventure.

Jag vill inte vara en produkt av intryck, uppväxt, ord, människor.
Jag vill inte vara en produkt av expojkvänner, brustna hjärtan och de som
klädde på sig, ursäktade sig och sa "Det går för fort, vi kan inte bli ihop".
Jag vill inte vara en produkt av människorna i grundskolan som kavlade upp mina tröjärmar
för att skratta åt resultatet av en längtan efter döden.

Jag vill inte vara en produkt av media, tidningar, patriarkat, konsumtion,
nyheterna, internet.

Jag vill vara en produkt
av mig själv.

Och en gång fanns det något vitt och ljust inuti.
Men det rann ut.

Ligger på en motorväg och väntar på att 20 lastbilar ska köra över det.

Det var vi.
Och jag visste det redan
när jag bestämt räckte mig efter mobilen
för att smsa dig sent på kvällen för att skriva att jag ville kramas.

Det var vi.
Och jag visste det, för i mitt huvud fanns bara du, du, du. Alla hångelmöjligheter, och jag såg bara det
som var 60 mil bort. 

För att citera Coldplay: "I saw sparks". 
Jag såg det i dig.

Jag såg oss.

Darling, don't get over me. Get under me instead.