Tänkte väl aldrig på att jag ville ses när jag väl tänkte på honom.
Log väl mest när jag tänkte på spontaniteten i att cruisa runt i en amerikanare mitt i natten.
Log väl mest när jag tänkte på hur konstigt liv min farbror hade.
Eller hur ironiskt det var att någon jag tyckte så himla mycket om körde lastbil.

Och jag kanske är löjlig som gråter såhär mycket mitt i natten.
Men, det gör så himla, himla ont när ett liv rycks ifrån en.

Det är så himla orättvist, och jag vet inte varför jag skriver det såhär, men det kanske är bra att skriva av sig.

Jag hade verkligen världens finaste och konstigaste farbror.
Jäkla lastbilar.