Tänker att: i somligas ögon och liv blev jag bara spillror och minnen av allt som varit.
Och de passerar mig, vi säger inte hej, kollar inte varann i ögonen.
Scenariot som spelas om och om igen.

I stopped making sense, inte för er, utan för mig själv.
Jag tappade syftet och glöden, snurrar runt i eviga spiraler av förvirring.

Och jag ville bara åka tillbaks i tiden, hålla om 17-åriga Sandra och viska att det är hennes sista år
som ren, lugn, oskyldig.

Sedan kom 2011 och hysterin och människan som jag inte var kär i och de nattliga smsen som förstörde mig och en hel relation.
Sen kom alkoholen, cigaretterna.

Och jag saknar mig själv. Jag saknar Sandra, 17, oskyldig, lugn.

Kom tillbaks.

Om personerna som bara älskade mig när jag var någon annan
och
de som saknade mig när jag inte var mig själv.