Lev som en gris, dö som en hund (eller bara en låtrad som får mig att tänka på dig)

Pilla upp sår, lät inget läka
Höll mig smal genom att inte äta
Länge, länge flera år
Försvunna dar och eviga nätter
Vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde
Sen kom du.

A little less sixteen candles, a little more "touch me".

Jag förstår inte riktigt vart ifrån all denna sexuell frustration kom ifrån.
Men, den finns mycket riktigt där och den äter upp mig och mina tankar.
Så att min mentalitet liknar en 14-årig killes.

Bara en varm kropp och bara lite närhet och bara lite sånt.
Precis så.

Allt handlar om etiketter.
Stora vita lappar som någon mentalt placerar på våra pannor och förklarar att vi ska vara så. Det är sådana vi är.

Det började i lågstadiet. Stora, vita lappen med stora, svarta bokstäver och de förklarade att jag var konstig.
De gav mig etiketten, och någonstans där fick jag röra mig utefter etiketten. Det var jag, det var mina bokstäver.
Och orden de slängde, det hörde till. Alla elaka kommentarer, de hörde till. Etiketten sa att jag var konstig, och deras etiketter
sa att de var allt annat än konstiga. Därför fick jag leva med orden.

Sedan tunnades orden ut, någon hade skrapat bort etiketten och länge vandrade jag
utan att veta vad jag riktigt var. Så, tillsist stämpade de mig.
"Stormigt missfoster." så jag rättade mig efter etiketten.
I flera år slängdes ord över mig, och de förklarade att det bara var så.
Så jag skar mig flera gånger om för jag var ett stormigt missfoster och ingen förstod att orden gjorde ont.
De tvingade mig att visa såren, likt ett cirkusdjur. Ni kollar, jag gråter, ni skrattar.
Dag in och dag ut, Stormig, missfoster och orden fick jag leva med.
Mobbningen var mitt fel. Mittmittmittfel. Lärarna lutade sig över mig och förklarade att det var mitt fel.
"Sandra, du är väldigt jobbig så du uppmuntrade honom till att göra så."
När jag blev slagen framför klasskamrater. Det var så ni sa.

Och det fortsatte så tills jag någon dag fick etiketten "dum polack" för det var precis så min dåvarande pojkvän såg på mig.
Ett objekt som inte kunde tänka, för när jag tänkte såg jag tydligen ut som den där dumma tjejen från 2 and a half men.
Och därför hatar jag 2 and a half men. För det är bara idioter som uppskattar sådana serier.

Så, jag dumpade pojkvännen och började på någon slags skola där de gav mig en tom papplapp, rev av den gamla och sa "Var den du är".
Jag visste inte riktigt vem jag var, så jag vandrade med den tomma lappen över pannan och tänkte att jag kanske skulle
fylla mitt tomma hål med den där killen från Stockholm. Men han var inte alls kär, så han gjorde bara hålet större och större och
jag blev bara utnyttjad för det är sådant man gör med människor som inte vet vad de är.

Sedan blev jag kär på riktigt och fyllde i den tomma lappen och skrev att jag var lycklig, så jag rättade mig efter etiketten och var lycklig för det var precis det jag var. Tills hösten kom och jag gick sönder och alla andra gick sönder men jag blev aldrig hel.

Så jag strök orden och skrev trasig.
Trasigtrasigtrasigtrasig.

Jag är bara trasig.