Plötsligt kysste du mig. Som tusen volt genom hela kroppen. Du föll rakt ner i mig. Krasch, bom, pow. Likt en explosion, en supernova. Om något tar slut måste något börja. Så jag släppte taget om min destruktiva ensamhet och lät mig omslutas av dig. Bara dig, du och all din värme. Innan dig fanns ingenting. Inga planer på kärlek, inga planer på att bli någons sambo. Inga planer på killar, inga planer på seriösa förhållanden.
Och du var lika skeptisk som jag. När jag skickade iväg ett sms till dig en fredagseftermiddag, förklarade att jag var redo att bli kär att jag kanske kunde bli kär i någon. Och du svarade att du inte var redo.
Sen fann du mig. Jag letade efter mobilen, för min kropp skrek efter dig trots de 60 milen, trots att jag knappt visste hur du kändes och luktade. Låg på en sackosäck och drömde om dig medan du skrev om din urtvättade nirvana t-shirt och att rufsa till mitt hår.
7 månader senare. Vi taggar av oss från pussbilder på facebook, kollar på Mad men. Pausar under Mad men. Är fortfarande "Celibacy N/A" i Lovers dictionary. Åker sträckan Julitavägen-Liljeholmen. Kan inte slita blicken från dig under hela resan. Är fortfarande lika kär som jag var när vi åt kakor och promenerade över Västerbron, passerade hänglåsen. Det var för kallt för att pussas. Jag bestämde mig för att han där, honom ska jag bli ihop med. Fortfarande lika kär som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar