Du var den som tog hand om mig när jag var nydumpad och förstörd. Vi sov i din gigantiska säng tills jag hittade något eget. Spelade på ett gammalt nintendo med urkass grafik, men vad gjorde det? För hela jag var trasig och jag kanske inte skulle bli hel men det spelade ingen roll för det fanns ju folk där som skulle ta emot mig. Men, jag tänkte aldrig på att du skulle vara en av dem. Kanske inte förrän jag bröt ihop på trappan till Björns trädgård för att min expojkvän inte ville vara min vän. Kanske inte förrän du sa att jag skulle gråta och inte hålla något inne. Och jag grät och vi åkte hem till dig, satt vid din franska balkgong och rökte medan min kropp gick sönder för jag var så ledsen men det kändes okej för du var där. Jag kunde gå sönder, för du var där.
Vi skämtade om att förlova oss på facebook, skrattade åt folk som trodde att det var sant, "men Emil, du ser ju jättegay ut hur kan de inte se det?"
Och nej, jag vet inte vad jag hade varit utan dig. Den utslitna frasen, "vad vore jag utan dina andetag", min bästa vän. Han som lugnar ner mig sent på natten när jag panikgråter och förklarar att jag inte är en dålig människa, säger att "de här tycker om dig", finns där ovillkorligt, smsar "jag bjuder dig på bakisfika imorgon" när jag rusar ut ur Ace en lördagkväll.
Det låter väl smörigt, att komponera ett blogginlägg såhär. Men, Stockholm hade varit tusen gånger tyngre utan en vän som du.
Gråter varje gång jag läser det här, du är bäst <3333 ÄLSKAR DIG
SvaraRadera