"Det fanns inget att egentligen fly från, bara inget mer att ge."

När man väl bestämt sig blir allt temporärt.
Mitt rum är inte mitt rum längre, hem är inte hem.
Som att skrapa bort etiketten och klistra fast den någon annanstans.
Som att placera hem i Stockholm, förbereda sig mentalt. Hemhemhem.
Tunnelbanorna, bussarna, pendeltågen, Gamla Stan, Slussen, T-centralen, Gallerian.
Hemhemhem.
Där är mitt hem.
Östbergahöjden, Julitavägen, trappen upp till dig, din säng, ditt bröst. Hem.

Göteborg blir ett temporärt besök, ett "här är jag kvar i ett halvår och sen är jag hemma".
Och jag gråter av lättnad för min flyktbenägenhet sliter sig ur bröstet och skriker efter att få packa ner rummet och påbörja det riktiga äventyret.
60 mil härifrån.

Mitt tunga tonårshjärta har äntligen hittat något långvarigt att längta till.