Vi var introt till Pilot Jones. Det stela, det segregerade i meningen "We once had things in common, now the only thing we share is the refrigerator". Vi var de evigt stela konversationerna över facebook, sms, telefon. Mina desperata försök till att upprätthålla oss medan vi inombords skrek med panikkänslor i bröstet över hur otroligt tråkiga vi var.

 Du ville göra slut en vecka innan jag tog studenten, jag grät utanför Hagakyrkan och skrek att jag hatade dig, tog ett snabbtåg hem till dig och grät i din säng och vi skulle fixa det, vi skulle inte göra slut. Jag åkte hem med ett helt hjärta, tog studenten och lät oss dela fler stela konversationer, möten och telefonsamtal. Jag kom inte in på högskolan, jag grät i flera dagar, stannade hemma i flera veckor och du var aldrig där. Du kunde inte hålla vikten av mig och min depression. Jag vaknade på morgonen med panik och med rum som krympte, för man är ju klaustrofobisk. Men du var aldrig där, jag åkte till Södertälje och sen hem till dig och allt var dött. Jag flyttade in hos dig den 21 Augusti. Antalet gamla ärr jag samlat på mig som du inte brydde dig om var: 4 st. Precis på höften, men du sa aldrig någonting.

Vi gjorde slut natten innan Popaganda, och jag sprang in på toaletten för att spy. Du stod bredvid men du var lika tom som alltid. "Jag är inte kär i dig, det här är inte rättvist" hade du sagt. Du hade sagt att det var fel att jag var mer kär i dig än vad du var i mig, men du missbedömde alltid situationer och det gjorde jag också. "Jag är inte kär i dig heller, faktiskt". En av de mest genuina meningar jag någonsin delat med mig av inför dig. Vi delade säng i en vecka efter det. Och det gjorde ont i dig, men inte i mig. Du höll om mig medan jag sov och jag visste inte hur jag skulle hantera dig, mig eller oss för det var första gången jag bodde i samma stad som någon jag gjort slut med. Första gången sen jag var 16.

Och jag vet inte varför jag skriver detta.
Alla ser något fantastiskt i dig.
Det gjorde jag med.
Men, inte längre. Och aldrig någonsin mer igen.