Tänker att: i somligas ögon och liv blev jag bara spillror och minnen av allt som varit.
Och de passerar mig, vi säger inte hej, kollar inte varann i ögonen.
Scenariot som spelas om och om igen.

I stopped making sense, inte för er, utan för mig själv.
Jag tappade syftet och glöden, snurrar runt i eviga spiraler av förvirring.

Och jag ville bara åka tillbaks i tiden, hålla om 17-åriga Sandra och viska att det är hennes sista år
som ren, lugn, oskyldig.

Sedan kom 2011 och hysterin och människan som jag inte var kär i och de nattliga smsen som förstörde mig och en hel relation.
Sen kom alkoholen, cigaretterna.

Och jag saknar mig själv. Jag saknar Sandra, 17, oskyldig, lugn.

Kom tillbaks.