Kanske måste man slå sönder något för att inse storheten i sig själv.
Som att såga ner träden framför sig för att få en bättre utsikt till havet.
Eller riva 8-våningshuset framför för att vidga vyerna.

Och så slog jag sönder något som skymde det briljanta inuti mig.
Allt klarnar upp och;
Jag är en omtyckt människa, och de som är skyldiga för omtyckandet är
de finaste människorna i hela världen.
Och att bli omtyckt av de finaste människorna i hela världen väger upp för allt som känns jobbigt.

Så, plötsligt klarnar allt upp:
Jag älskar mitt rum och jag älskar bilderna jag tar och böckerna jag läser och filmerna jag ser och musiken jag hör.
Jag vet inte ens vart jag vill komma.

Men, herregud. Tack för alla människor som kom och aldrig gick och som har visat mig saker som har förändrat hela
mitt liv och min livssyn. Utan er hade jag inte varit den jag är. Bara ett tomt skal utan innehåll. Tack för att ni fyller mig.