Varje gång vi ses är det som om något tömmer luften ur mig. Oavsett om jag står bakom en pelare på Göteborgs central, stiger ut ur ett X2000-tåg eller släpar tält, tung packning och släpar mig fram till dig och bussen som tog dig till festivalen. Alltid samma gångstil, alltid den där luggen och det där leendet. Mycket som är likadant, och jag töms på luft för oavsett hur jag än memorerar dina ansiktsdrag och kroppsbyggnad så förvånas jag över hur snygg du verkligen är. Du är bättre i verklig form än i fantasiform, textform, telefonform, bilder.


Jag är så himla kär i dig, bara.