2 November 2011
Du var 3 cm kortare än mig och hade Hufflepuff-halsduk. Du stod på Stockholms central. Och vi kramades. Jag släppte den röda resväskan och höll om dig, andades ut.

Sedan hamnade vi i din säng. Och jag vågade inte se dig i ögonen, för jag var alldeles för nervös för att våga hångla med dig (men jag ville verkligen).
Det var då du föreslog att vi skulle lägga oss ned.
Och så pangbom.
Det var första gången vi intensivhånglade. Jag var alldeles snurrig i kroppen.

2 November 2011 och det var då jag blev riktigt, riktigt kär i hela paketet.
Hela paketet som i personligheten, utseendet, sexet.
Hela paketet som i världens bästa pojkvän någonsin.
Hela paketet som i att jag fick polska flaggan i julklapp och på den har du skrivit "I need you so much closer" på polska. Lite grammatiskt fel. Men, det är det finaste någonsin.

Och jag vill inte verka jobbig eller så men jag är kall och du ser också kall ut så jag kan inte citera just den delen ur en Säkert!-låt här. Men jag värmer dig gärna.
Men, vi kan se Hockeyn på Dovas utan att se Hockeyn på Dovas och jag kan luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland.

Det gick inte ens en månad innan du fick läsa i den här bloggen för första gången någonsin. Vi hade inte ens skrivit med varann särskilt länge, men jag visste att du skulle vara en sådan som satte djupa spår i mig redan då. Jag kanske inte tänkte det, men något inuti mig visste att du var något särskilt och speciellt. Man släpper inte något särskilt och speciellt (inte utan kamp).

(ochjagärintelikatrasiglängreförjagtrorattdulagadenågotinutimig)