Jag är bara nitton och jag slår på mobilen. Du ber mig att inte göra såhär. Jag slår på mobilen och ambulansen har tagit mig hela vägen till St Görans psykakut där de förklarar att jag måste läggas in. Du är den som smsar för att kolla till mig, trots att mobilen är instängd i ett skåp och jag vill be dig att sluta, snälla ta tag i ditt egna liv, din egen ångest. Men jag kan inte för det här är det sista vi får av varann. Det här är sista gången du älskar mig. 

Det blir april 2013 och jag vill inte längre springa in i din famn och skrika ilsket på hela världen varje gång du kallt passerar mig för att prata knarklig engelska med dina nya, franska vänner. Jag ligger i min nya säng tillsammans med någon som krossat mitt hjärta så brutalt att jag skrikit på t-centralen medan jag gråtit mig blöt på sista nattpendeln hem. Han sover. Jag frågar mig själv hur kärlek känns och viskar "Jag vet inte, men att vara med honom är som att springa rätt ut i motorvägen under rusningstrafik och hoppas att lastbilarna inte värjer sig när de ser att man står där och väntar på flera tons last pressat mot sköra ben". Men låt oss säga att man blir lindrigt skadad, men måste gå hos någon sjukgymnast som lär en att gå på ett trasigt ben och psykolog som ska bota din post traumatiska stress. För det är ju läskigt med bilar mot en. Typ så känns allt efteråt. Jag kan liksom gå över ett övergångsställe, men jag gör det helst inte. Jag kan liksom bli kär, men jag slickar hellre såren eller strör ett helt saltkar i upprivna sår än att öppna bröstkorgen för fler lastbilar på motorvägar. 

Det blir juni, juli och jag har pressat mig mot samma kropp i en hel månad och en gång såg jag faktiskt något fint i honom. Men, det är ju lättare att förminska människor och se dem som kroppar. Så jag går upp och ner för samma backe flera helger i rad och suckar "fan vad skönt det ska bli att vara ensam sen". Det här är ju inte direkt det jag hade velat ha, men jag kan inte riktigt minnas sist det blev som jag ville ha det. Kanske när du gick framför mig på Västerbron och jag visste att dig ville jag vara med, och dig skulle jag ju vara med för jag smekte din Love will tear us apart-tatuering en hel natt medan du tyckte att det var en bra idé. Att bli ihop, alltså. Och jag vet att detta liv inte är något jag vill ha, men man kan ju inte vara kräsen. Suckar efter någon som kan ta hand om mig och vara kär i mig, men HALLÅ SANDRA DET ÄR LIVET du kan inte vara kräsen. Så jag pussar dig på nacken och inget känns och jag minns inte hur en kropp känns när den är trygg men hallå man kan ju inte vara kräsen.